CHEFREDKATÖRENS KRÖNIKA
I morgon ska jag ta bältrosvaccin, trots att det är okristligt dyrt.
Bara en sådan sak.
Det låter som något man säger när man har börjat läsa bipacksedlar, börjat jämföra blodtrycksvärden och spontant börjat uppskatta bekväma skor.
Och det värsta är väl att jag nästan är där nu.
Om knappt en månad fyller jag 50 år.
Femtio.
Det är en märklig siffra.
Morsan var ju 50 nyss, typ.
Men, nej, det var tydligen för 22 år sedan.
Nu är hon alltså 72…
När man var ung lät 50 som en plats långt där borta, någonstans mellan beige vindjacka, pensionskuvert och personer som säger ”jag känner det i höften när det ska bli regn”.
Inga löständer
Jag minns när farsan fyllde 50, det var 1997 och han hade precis skaffat löständer.
Nu står man själv där, även om jag inte behöver löständer (har för övrigt inte haft ett enda hål i mina tänder än, peppar, peppar, ta i trä).
”Nu fyller du gubbe”, sa farsan när jag fyllde 30 för 20 år sedan.
Vad ska en då kalla det här?
Nu fyller jag dinosaurie?
”Ja, jag är i alla fall ingen boomer (personer födda mellan 1946 och 1964). Jag ingår i den härliga, den ironiska, generationen. Generation X (personer födda mellan 1965 och 1980)”
Peter A Rosén, ansvarig utgivare, chefredaktör, reporter och krönikör på ON365
Ja, ja, jag är i alla fall ingen boomer (personer födda mellan 1946 och 1964).
Jag ingår i den härliga, den ironiska, generationen. Generation X (personer födda mellan 1965 och 1980).
Vi blir nog inte gamla på riktigt.
Vi är rädda om vårt barnasinne och vår ironiska syn på omvärlden håller oss rekordunga, åtminstone i sinnet.
Inte 25 längre
Man jag är onekligen i den där åldern då kroppen fortfarande fungerar, men börjar skicka små meddelanden med rubriken:
”Viktig information från systemet, kom ihåg att du inte är 25 längre, du kan inte sitta uppe hela nätterna och titta på fotbolls-VM i sommar, då orkar du inte jobba.”
Under fotbolls-VM 1994, då Sverige grävde brons i USA, var jag 18 år. Det var tider det. Då var man i princip odödlig.
Då handlade det mesta om fester, brudar och fotboll.
Nu sitter jag och tänker på kallelsen till en prostataundersökning som Region Kalmar län kommer att skicka ut till mig någon gång under den resterande delen av innevarande år (de skickar ut en kallelse till alla män som fyller 50).
Jag funderar även på det här med bältros.
Det borde man kanske vaccinera sig mot.
Det är förstås klokt.
Bältros kan vara riktigt besvärligt.
Den som har sett någon drabbas vet att det inte är något litet utslag man bara viftar bort.
Det kan göra fruktansvärt ont, och vissa får långvarig nervsmärta efteråt.
”Jag tar sprutan för att minska risken”
Så rent rationellt är beslutet enkelt.
Jag tar sprutan för att minska risken.
Åldersnoja
Men helt ärligt finns det också något annat bakom.
Åldersnoja.
Den där lilla känslan av att man plötsligt börjat närma sig avdelningen där livet inte längre bara handlar om att köra på, bita ihop och tänka att allt ordnar sig.
”Nu börjar man tänka på sådant som tidigare kändes avlägset. Demens. Hjärtat. Cancer. Döden”
Nu börjar man tänka på sådant som tidigare kändes avlägset.
Demens (morfar, som blev 83 år, drabbades av demens under sina sista levnadsår och han dog i en hjärtinfarkt).
Hjärtat (pappa dog i en hjärtinfarkt för snart 17 år sedan, då var han bara var 62 år; och farfar var knappt 68 år när han dog i en hjärtinfarkt 1984).
Cancer (farmor dog i cancer för 45 år sedan, hon blev bara 54 år).
Döden (i bästa fall har en kanske 30 eller 35 år kvar på jorden).
Alla dessa glada ämnen som dyker upp när man bara skulle boka en vaccinationstid.
Det är nästan komiskt.
Man går in för att läsa om bältros och kommer ut med en existentiell kris.
Samtidigt är det kanske just det som händer någonstans runt 50.
Svårare att lura sig själv
Man blir inte nödvändigtvis klokare, men man får svårare att lura sig själv.
Man förstår att kroppen inte är ett leasingfordon som någon annan ansvarar för.
Man kan inte bara gasa vidare och hoppas att serviceverkstaden löser resten.
”En måste börja ta hand om eländet”
En måste börja ta hand om eländet.
Sova lite bättre (kanske dags att gå och lägga sig efter Rapports 19.30-sändning, som morfar gjorde, eller efter Aktuellts 21-sändning, som mormor gjorde?).
Röra på sig.
Äta någorlunda vettigt.
Kolla upp saker i tid.
Och tydligen: vaccinera sig mot bältros.
Det har också kommit forskning som pekar på att bältrosvaccin möjligen kan vara kopplat till lägre risk för demens.
Det ska man inte överdriva.
Så enkelt är det inte
Det är inte så att jag går till vaccinationsmottagningen i Oskarshamn i morgon och tänker:
”Jaha, då var hjärnan säkrad lagom till 111-årsdagen, år 2087.”
Så enkelt är det inte.
Men bara tanken är ändå intressant.
”För om det finns något jag verkligen är rädd för med åldrandet, så är det inte rynkorna”
För om det finns något jag verkligen är rädd för med åldrandet, så är det inte rynkorna.
Det är inte att håret blir grått (farsan färgade håret, men det tänker inte jag göra, vad är det för fel på de grå tinningarnas charm?).
Det är inte ens att man börjar låta som sin egen pappa när man reser sig ur soffan.
Det är tanken på att förlora sig själv.
Att minnet sviker.
Att personligheten långsamt suddas ut.
Demens är en av de där sjukdomarna som gör något med ens syn på livet.
Den skrämmer på ett särskilt sätt eftersom den inte bara angriper kroppen.
Den angriper berättelsen om vem man är.
Och kanske är det därför en liten spruta i armen kan kännas större än den är.
En symbol
Den blir en symbol.
Inte för att man kan stoppa åldrandet.
Det kan man inte. Inte än i alla fall…
Inte för att man kan vaccinera sig mot döden.
Det kan man verkligen inte.
Men för att man åtminstone gör något.
”Jag kan kavla upp ärmen”
Man tar ett litet, konkret beslut i en värld där så mycket annat känns okontrollerbart.
Jag kan inte bestämma hur länge jag får leva.
Jag kan inte bestämma exakt hur jag åldras.
Jag kan inte veta vilka sjukdomar som väntar runt hörnet.
Men jag kan boka en tid.
Vi gör vad vi kan
Jag kan kavla upp ärmen.
Jag kan säga: okej, kroppen, vi gör vad vi kan.
Det är kanske inte hjältemodigt.
Det är kanske inte ens särskilt dramatiskt.
Men det är vuxet på det där irriterande sättet som man förr trodde att bara andra människor höll på med.
Och kanske är det där 50-årsdagen börjar på riktigt.
Inte med ballonger, tårta och folk som skämtar om en uråldrig gubbe.
”Det fina är att åldersnoja också kan ha en baksida som faktiskt är nyttig”
Utan med insikten att livet är skört – och att det därför är värt att ta hand om.
Det fina är att åldersnoja också kan ha en baksida som faktiskt är nyttig.
Den kan påminna oss om att tiden betyder något.
Att vi inte ska skjuta upp allt.
Att vi inte ska jobba ihjäl oss.
Att vi ska ringa den där personen.
Ta den där promenaden.
Säg det där snälla
Säga det där snälla.
Skratta medan vi kan.
Och ja, kanske också ta den där sprutan.
I morgon går jag alltså dit.
En blivande 50-åring med lätt (ibland svår) dödsångest, viss demensskräck och förmodligen en överdriven respekt för bältros.
”För att jag fortfarande vill vara med i matchen”
Jag kommer säkert att försöka se avslappnad ut.
Det kommer jag inte att vara.
Men jag kommer att kavla upp ärmen.
Inte för att jag tror att jag kan vinna över tiden.
Utan för att jag fortfarande vill vara med i matchen.
Tänk inte för mycket
Så länge det bara går (det värsta med döden är att en inte får vara kvar och se hur det går med allt).
Mormor (1920-1992, hon dog i en hjärtinfarkt som var kopplad till hennes diabetes) var en mycket klok person.
Hon sa bland annat så här till mig en gång när jag grubblade över det där med döden och religionerna och meningen med livet:
– Tänk inte för mycket, det är inte bra.
Ha det gott!
