SÖNDAGSKRÖNIKAN
Aldrig får man vara riktigt glad, eller ingen dag utan något att klaga på.
Ungefär så gick mina tankar när jag läste dagens insändare i ON.
I det första fallet handlade det om välkomstskyltarna som behöver uppdateras och ge förbipasserande en bättre bild av vad stan har att erbjuda, enligt skribenten.
”Lite klurigare”
I andra fallet var det däcken i Sjöbovikens naturreservat som förargade för andra veckan i rad.
Och så kom då en tredje insändare.
Den var lite klurigare att komma underfund med, men utmynnade i att saker var lite bättre än förra veckan, men inte helt bra trots allt.
”Kul ändå att man orkar engagera sig”
CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR
Kul ändå att man orkar engagera sig.
Att de små frågorna får ta plats och inte kommer i skymundan för Natofrågan, apkopporna, pollenallergi och hockey-VM.
Själv har jag mest ägnat veckan åt att fundera över hur lång tid det ska ta innan jag kan tugga min mat normalt igen.
I tisdags var det äntligen dags att ta plats i tandläkarstolen och avsluta det som började med en bit hårdrostat bröd i slutet av februari.
Mina minnen av tidigare tandutdragningar fick mig att känna en oro som visade sig obefogad när jag väl tippades baklänges och bedövades.
Gick snabbt
Ingreppet gick snabbare än jag räknat med och när min tandläkare med ett leende önskade mig välkommen tillbaka om ett år kände jag mig både nöjd och glad.
Den känslan höll i sig lika länge som bedövningen.
Känslan av obehag som därefter infann sig handlade mindre om smärtan i munnen och mer om den otäcka känslan av att hålet som tanden lämnat efter sig var enormt.
En titt i spegeln avslöjade inget anmärkningsvärt.
Men känslan av att ha motsvarigheten till ett kosmiskt svart hål i överkäken finns kvar.
Hur långa rötter hade den där usla tanden egentligen?
Nåja, det dyker snart upp andra saker att grubbla över.
”Om man aldrig har tråkigt, hur ska man då veta när man har roligt?”
Och det är helt i sin ordning.
”Om man aldrig har tråkigt, hur ska man då veta när man har roligt?”
Citatet kommer från Alfons Åbergs farmor om jag inte minns fel.
Och om man aldrig känner sig ledsen, hur vet man då när man är glad?
Själv känner jag ett litet hugg i hjärtat när jag tänker på min pappa.
Skulle ha fyllt 84 år
Imorgon skulle han ha fyllt 84 år.
Det betyder att jag har mött min första vår någonsin utan min pappa.
Mannen som älskade våren mest av alla årstider.
Och även om ögonen tåras och näsan rinner, så förstår jag varför han kände så.
För det är nu allt känns möjligt igen efter den långa mörka vintern.
Så ta tillvara på våren och strunta i att skräpa ner i vår natur.
Må så gott, så ses vi här igen nästa vecka.
Foto: Peter A Rosén
