Arbetsförmedlingens handledare: ”Vad är det för FEL på dig?”

INSÄNDARE

Det här är en text helt skriven ur min ideologiska övertygelse. Naturligtvis anser jag att man SKA arbeta, man bör göra sitt bästa utifrån sina egenskaper och möjligheter. Jag anser dock att ett modernt och solidariskt samhälle bör ha lämnat daglöneri bakom sig.

Jag ser bemanningsföretag som mina naturliga fiender. Det är en skam att man upphävde det gamla förbudet mot bemanningsföretag någon gång under början av nittiotalet.

Jobb i storkök

Under flera år jobbade jag i storkök på ett lasarett. Detta var på den tiden man blev anställd av Landstinget och fick hyggliga löner. Man slapp även stressa livet ur sig. Köken var som stora fabriker där varje anställd hade sin speciella arbetsuppgift och funktion.

Sedan tog bemanningsföretagen över, skar ned personalen till hälften och införde något som kallades för ”allmän visstid och tidsoptimerad arbetsinsats”, som är en finare beskrivning för otrygga anställningsförhållanden, sänkt lön och en arbetsmiljö som garanterar stressrelaterade sjukdomar.

Då tackade jag för mig och den tid som varit. Jag har aldrig satt min fot i ett c-kök efter det. Jag har försäkrat mig om att aldrig bli aktuell för anställning hos något bemanningsföretag genom att ha skrivit och fått publicerat ett otal kritiska debattartiklar om bemanningsföretagens utnyttjande av arbetare.

Bemanningsföretaget tog över

En period jobbade jag som plocktruckförare på ett gigantiskt centrallager. Vi var cirka åttio anställda som for runt som små getingar med våra truckar mellan lagerhyllorna.

Efter ungefär ett år togs det över av ett bemanningsföretag. Alla sades upp.

Cirka hälften nyanställdes av bemanningsföretaget. En man från bemanningsföretaget samlade alla anställda i lunchrummet och talade om vilka som skulle få den stora äran att få vara kvar under mycket sämre anställningsförhållanden.

Han stod och ropade upp namnen på de utvalda – precis som vid lastbilarna som ska köra ut de mexikanska daglönarna till fruktfälten i Kalifornien!

Jocke skulle få vara kvar, och Lasse, Carina och Hamid.

– Men inte du!, sade han och pekade på mig.

Jag sken upp som en sol och frågade om det var helt säkert.

– Lovar du? Du luras väl inte nu?

Jag visslade när jag gick därifrån.

Försökte slingra mig

Det tog ett tag innan jag fick ett nytt jobb. En dag under min tid som arbetssökande blev jag anvisad att söka jobb hos ett bemanningsföretag. Jag försökte slingra mig.

– Du måste! Annars stänger vi av dig från a-kassan!, sade kvinnan som var min handledare hos Arbetsförmedlingen.

Innan jag gick på anställningsintervjun så drog jag på mig ett par gamla, bruna gabardinbyxor med utsvängda ben. Jag hade köpt dem på Myrorna en gång för tjugo kronor, som en kul grej, liksom. Nu skulle de komma till användning.

Till dessa en matchande nikotingul skjorta med styv krage. Skjortan var nedstoppad i byxorna som jag hade dragit upp så högt jag kunde. Ett skärp höll dem på plats. Man kunde se hur gabardintyget skar upp i röven.

Jag såg inte riktigt klok ut.

Under intervjun så sade jag att jag var beredd att hugga i, bara de gav mig lite tid att vänja mig.

– Det är ju det här med fasta arbetstider och tidiga morgnar. Sade jag. – Jag menar, varje dag och så!

Jag fick inte jobbet.

– Ja, inte fan jobbar man varannan dag! Svarade rekryteraren.

Spelade båda våra kort

Min arbetsförmedlare blev inte glad.

– De anställer ju i princip vem som helst – vad är det för FEL på dig? Undrade hon.

– Här kommer man, full av arbetslust och vill ha hjälp att få ett jobb! Svarade jag.

Jag såg att hon fattade och hade svårt att hålla sig för skratt. Hon kände till min inställning till bemanningsföretag och kanske delade hon min kritiska inställning till dem, men hon hade varit tvungen att anvisa mig till ett sådant jobb, sådana är reglerna.

Vi spelade båda med de kort vi hade blivit tilldelade. Nu kunde hon i alla fall meddela a-kassan att jag hade sökt jobbet hos bemanningsföretaget och gjort mitt bästa men tyvärr räckte jag inte ända fram.

Ett par månader senare fick jag ett nytt jobb. Ett helt OK jobb, faktiskt.

Men det har jag inte tid att skriva om nu, för jag måste iväg till jobbet!

Peter Ferm