CHEFREDAKTÖRENS KRÖNIKA
När jag var liten fick jag lära mig att man ska stå för det man har sagt, skrivit och gjort.
Det är en enkel regel.
Ändå är den värd att påminna sig om, också som vuxen.
Den tanken har följt mig under arbetet med ON:s artikel om skärmdumpar med kommentarer om en lokalpolitikers kroppsstorlek och ett bildmontage av två andra politiker.
En ursäkt är det minsta man kan begära när någon har gått över en gräns.
Jag tror att det är särskilt viktigt att komma ihåg detta när vi funderar över vilka förebilder vi vuxna är.
Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger.
Gammalt uttryck
Det är ett gammalt uttryck, och jag tycker att det sätter fingret på något väsentligt.
Vi kan tala länge om respekt och om att vara en bra kompis.
Men barn ser också hur vi bemöter den som tycker annorlunda, hur vi talar om människor som inte är i rummet och vad vi gör när någon säger att vi har sårat dem.
Den vuxne som kan be om ursäkt visar hur man kan försöka ställa något till rätta.
Det finns något hoppfullt i det.
Man får göra fel och sedan ta ansvar för att försöka göra bättre.
Samma förhållningssätt behövs i samhällsdebatten.
Jag vill ha en lokal debatt där det går att ifrågasätta beslut, granska makthavare och vara ordentligt oense om hur våra skattepengar ska användas. Den som läser ON ska kunna möta skilda uppfattningar och starka argument.
Respekt för andra människor ryms i en sådan debatt. En människas kroppsstorlek säger ingenting om huruvida ett politiskt förslag är bra eller dåligt. Förslaget går att granska och kritisera utifrån vad det innebär.
Mitt ansvar
Det kan jag påminna mig om även utanför politiken. Vid köksbordet, i ett samtal med en bekant eller framför tangentbordet. Hur jag uttrycker mig är mitt ansvar också när jag är irriterad eller övertygad om att jag har rätt.
Jag tror inte att förtroende kräver felfria människor. Däremot betyder det något hur vi hanterar våra misstag. En människa som kan lyssna, tänka om och ta ansvar ger mig anledning att känna förtroende.
