INSÄNDARE
Saft – från drömfabriken till mardrömmen.
Jag började arbeta på batterifabriken på 90-talet och länge sades det att fabriken låg över snittet.
Lönerna var förhållandevis höga, stämningen familjär och samarbetet mellan företagsledningen och den fackliga klubben var byggd på ömsesidig respekt.
Människor sökte sig till företaget med det goda ryktet.
Mycket vatten under broarna
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna som man säger och en annan typ av arbetsplats träder nu fram, enligt min upplevelse.
En arbetsplats som tidigare hade medarbetare har nu istället i allt högre grad endast (tillfälligt) anställda operatörer.
Personalomsättningen som tidigare var låg, är nu hög.
Erfarna tidigare lojala medarbetare lämnar företaget med all sin kunskap och all sin erfarenhet och ersätts av nya tillfälligt anställda operatörer.
Äldre anställda oroar sig för hur de ska stå ut till tidigast möjlig pension och de som går i pension gör det allt oftare med en stor dos besvikelse och bitterhet, det är min bild.
Det fabriksgolv som tidigare vibrerade av engagerade diskussioner, arbetsglädje och förbättringsvilja har nu tystnat nästan helt.
Inga avvikande åsikter tolereras och endast blind lydnad belönas, inte kunskaper, inte erfarenhet, enligt min upplevelse.
Har tystnat
Där en gemensam vilja att föra företaget framåt tidigare existerade mellan chefer och arbetare råder idag endast misstro och misstänksamhet, som jag ser det.
Tidigare fanns det en stor vilja att skapa en god arbetsmiljö, både fysiskt och organisatoriskt, idag verkar det begreppet knappt existera, som jag uppfattar det.
Men facket tänker du då, vad är det med dem?
Ja, vad är det med dem, inte mycket nu för tiden, även de verkar vara skrämda till tystnad, enligt min bild.
Jag har också tystnat, sköter endast mitt, räknar dagarna till pensionen och ser med stor sorg på förändringen.
Tidigare stolt medarbetare på Saft i Oskarshamn, numera besviken anställd och så snart som möjligt pensionär
