CHEFREDAKTÖRENS KRÖNIKA
– Tji fick ping, ordvitsar jag när jag lyssnar på en radiodokumentär om Kinas diktator Xi Jinping – högsta hönset inom kommunistpartiet.
– Tji fick jag, tänker jag några sekunder senare då jag ligger på backen i ett rekreationsområde i Färjestaden på Öland.
I nästa ögonblick tänker jag på morfars bror, trevlige och rolige Bernhard Rosén.
Föll som en fura
En gång ramlade han i ett trädgårdsland. Där låg han raklång samtidigt som hans hustru, Anne-Marie Rosén, kom ut från altanen och fick syn på honom.
– Ligger du där och muller dä?
Frågade hon (han slog sig inte, då hade det givetvis inte varit roligt).
Både Bernhard och Anne-Marie var snabba i replikerna och de såg det humoristiska i det mesta.
Nåja – det är på lördagsförmiddagen, den 4 juli, och min bäste kompis, blandrashunden Nisse, har dragit omkull mig efter att ha fått syn på en snygg tik på den intilliggande strandpromenaden (han drog mig baklänges med en sådan kraft att jag flög iväg som en liten vante).
Jag tänker tillbaka på det som hände för några sekunder sedan; jag föll som en fura och kolliderade med en av kanterna på fikabordet.
Det högra revbensområdet fick ta emot smällen.
”Vad skulle det vara bra för?”
Peter A Rosén, chefredaktör, ansvarig utgivare, krönikör och reporter på ON
Jag säger som morfar, trädgårdsmästaren Kalle Rosén i Ormestorp mellan Vena och Hultsfred, brukade utbrista:
– Vad skulle det vara bra för?
Brutna revben?
Nisse svarar inte.
– Jag har förmodligen brutit flera revben, kvider jag.
– Det tror jag inte, säger morsan.
– Inte jag heller, säger sambon Caroline.
– Tur att akuten på Länssjukhuset i Kalmar har öppet för oanmälda besök, säger jag.
– Du behöver inte åka till akuten, säger morsan och sambon i kör.
– Nej, nej, det är lätt för er att säga. Ett par sprickor i revbenen är det nog i alla fall, eller åtminstone en spricka i ett av revbenen, svarar jag.
– Ta en Ipren, säger sambon.
– Kul start på 50-årsfirandet, fastslår jag (jag fyllde fem decennier den 1 juli, men firandet förlades till Öland nämnda lördag).
Jag tar en Ipren, vi rastar Nisse och åker sedan vidare norrut på en av världens vackraste öar.
Jag har jätteont (ingen kan ha så ont som en man, som bekant) – men jag biter ihop.
Känner mig som en skottskadad soldat när vi sätter oss för att äta på pizzerian I Love Öland i härliga Löttorp.
”Jag glömmer bort hur hårt ont jag har – det här är faktiskt den godaste pizzan som jag någonsin har ätit”
Jag glömmer bort hur hårt ont jag har – det här är faktiskt den godaste pizzan som jag någonsin har ätit.
Äkta italiensk pizza!
Sambon och morsan håller med.
Jag sätter mig återigen bakom ratten i Toyotan – och vi åker bland annat förbi den mysiga byn Bläsinge, där jag och sambon semestrade för tre år sedan (det blev det allra sista äventyret med den då 11-årige kompisen Nalle, den ytterst kloka och snälla blandrashunden som dog några veckor senare).
Litet men händelserikt
Vi åker vidare och fotograferar 1100-talskyrkan i Källa (litet men händelserikt, enligt en slogan, och det stämmer ju).
För morsans och sambons skull mellanlandar vi dessutom på en intilliggande loppis, där duon i fråga inhandlar diverse fynd.
Vi hinner med ytterligare en loppis i närheten av Hunderum, där fler fynd väntar på de köpsugna.
Jag tar hand om Nisse, som under dagen får njuta av en härlig promenad på Neptuni åkrar i Byxelkrok.
På hemvägen stannar vi till vid Kaffestugan i Böda, där vi köper god glass.
Detta sköljs förstås ner med några koppar kaffe.
På hemvägen summerar vi en, på det stora hela, lyckad dag.
”Det här 50-årsfirandet kommer jag inte att glömma i första taget”
– Det här 50-årsfirandet kommer jag inte att glömma i första taget – mycket tack vare Nisse, säger jag.
En vecka senare har jag fortfarande ont, jag har dessutom ont i ryggen, men det går nog över snart.
Tror inte ens att det är en spricka i något av revbenen.
Och om det är det, så spelar det mindre roll.
Kvinnor klarar det mesta
Sjukvården lagar ändå inte spruckna revben – den ordinerar vila, smärtlindring och tålamod.
Det sistnämnda är värst.
Särskilt för en man.
Kvinnor klarar som bekant av det mesta.
Det är vi män som behöver en nationell krisgrupp när ett revben ömmar.
Kan partierna möjligen plocka fram några vallöften i frågan inför det stundande riksdagsvalet?
