Då fick vissa män rösträtt

2020-02-01 0 av Peter A Rosén

Det har nu gått 111 år sedan Sverige införde allmän rösträtt för män.

Året var således 1909.

Men hade man inte gjort värnplikten och betalat sin skatt, så fick man inte rösta.

I och med att förslaget om allmän rösträtt klubbades igenom i riksdagen 1909 fick 19 procent av medborgarna i Sverige rösträtt. Dessförinnan hade endast 9 procent av hela befolkningen haft rätt att rösta. Beslutet 1909 ledde följaktligen inte fram till någon större förändring. Kvinnor var alltjämt helt uteslutna – och rösträttsåldern för de män som levde upp till rösträttskraven i reformen från 1909 var hög (24 år).

Innan dess var det ännu värre. Låt oss blicka tillbaka på historiken. Faktum är att det var en liten klick som styrde Sverige under hundratals år. En stor del av befolkningen var egendomslös. Här fanns exempelvis drängar, pigor, torpare, backstugusittare och kroppsarbetare. De hade ingen rösträtt – de hade inga möjligheter till politiskt inflytande över huvud taget. Och merparten av kvinnorna stod under förmyndarskap, vilket innebar att de saknade rösträtt och många andra medborgerliga rättigheter. Ett fåtal änkor hade, formellt sett, rösträtt redan på 1700-talet, men det var väldigt ovanligt att den rösträtten användes.

Sveriges styrdes av kungen och ståndsriksdagen (cirka 1527-1866) under en mycket lång tidsperiod. Bondeståndets representanter valdes på häradstingen ute i landet. Tanken var att de skulle representera bönderna och allmogen, som tillsammans utgjorde över 90 procent av befolkningen.

Prästståndet utgjorde inte mer än en knapp procent av svenskarna. Och adelsståndet representerade endast 0,5 procent av folket – och representanterna kom från de släkter som hade plats i Riddarhuset.

Borgarståndet, som bestod av hantverkare och företagare från städerna, representerade knappt fem procent av befolkningen.

Det så kallade ståndssamhället växte fram under 1200-talet – och det byggde på en sträng social ordning, där adeln var finast. Bondeståndet fick finna sig i att stå lägst i rang.

Utanför stånden fanns alltså lejonparten av befolkningen – fattiga torpare, drängar, pigor och andra egendomslösa hade inget att säga till om över huvud taget. Under en lång tid gällde det även minoriteter som samer, romer, judar och katoliker.

Kvinnorna – halva befolkningen, ungefär – saknade också rösträtt och flera andra medborgerliga rättigheter. De strikta könsrollerna gjorde att det i princip var otänkbart för kvinnor att ägna sig åt politik, affärer eller andra samhällsfrågor. Det fanns dock ovanliga undantag, som regerande drottningar och änkor. De här kvinnorna kunde överta en manlig roll (kungens/makens) och de fick därigenom en chans att ägna sig åt politik och ekonomi.

Ståndssamhällets normer stod således långt ifrån den moderna demokratins ideal, där varje människa anses vara född som en fri medborgare, med lika värde och rättigheter.

Hur såg det ut innan ståndssamhället såg dagens ljus? Jo, Sverige som stat fanns inte för tusen år sedan. Vårt land var istället uppdelat i ett antal landskap som hade egna lagar, domstolar och lagmän (domare). De jordägande männen möttes på tingsplatser över hela landet. Där fattade de beslut och skipade rättvisa.

Under medeltiden dök bystämmorna, sockenstämmorna och städernas rådstugor upp på scenen, som tidiga kanaler för folkviljan.

Spår av de här fördemokratiska mötesplatserna lever alltjämt kvar i dagens kommuner, regioner, landsting och tingsrätter.

Tingen och stämmorna var dock inte särskilt demokratiska, med dagens mått mätt. Endast jordägande och fria män fick diskutera och ta beslut.

Kvinnor, fattiga människor och socialt utstötta personer saknade möjlighet att göra sina röster hörda. Det skulle dröja tusen år innan deras röster hördes i den offentliga debatten.

Staten Sverige fick en fastare form under 1200- och 1300-talen. Det var år 1350 som den första, rikstäckande, landslagen skrevs. Stormän, från flera landskap, hade då enats under kungen, Magnus Eriksson.

På 1280-talet beskrev Västgötalagen folkets rätt att välja och avsätta en kung: ”Svear äga konung att taga och så vräka”, stod det i lagen.

1544 avskaffades valmonarkin av Gustav Vasa, vilket innebar att tronen gick i arv från kungen till hans barn, eller närmaste släkting.

Och det var under Gustav Vasas regeringstid som ståndsriksdagen bildades. Kungen sammankallade ett riksmöte i Västerås 1527, där adel, borgare och bönder var representerade. Vid riksdagen 1544 deltog även prästerna som ett självständigt stånd. Ståndsriksdagens makt och sätt att arbeta förändrades vid ett flertal tillfällen under årens lopp.

Under 1800-talet förändrades Sverige i rask takt. Idéer om människors lika värde spred sig över jordklotet. Många krävde större frihet och ökat politiskt inflytande.

1893 införde Nya Zeeland, som första land i världen, allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Då hade redan USA, Frankrike, Tyskland, Danmark och ytterligare en handfull länder infört allmän rösträtt för män.

Många av de egendomslösa medborgarna på landsbygden i Sverige flyttade in till städerna, där industrier började växa fram.

Och här inleddes med tiden arbetarnas politiska kamp för bättre arbetsförhållanden och ökat politiskt inflytande. Många fastnade för socialismens idéer om solidaritet och jämlikhet.

1809 hade Sverige fått en ny regeringsform, som hade hämtat inspiration från upplysningens idéer. Mer makt fördes över från kungen till riksdagen – och domstolarna blev mer självständiga.

Men det var fortfarande kungen som styrde landet. Han utsåg på egen hand samtliga statsråd i regeringen – och han kunde ta beslut som gick emot riksdagsmajoritetens vilja. Riksdagen behöll det gamla ståndssystemet, med fyra stånd och privilegier som främst gynnade adeln.

Men fler och fler vädrade sitt missnöje. Ståndsriksdagen var inte populär. Bönder, liberala företagare och annan medelklass betydde allt mer för landets ekonomi, men deras politiska makt i riksdagen var liten i förhållande till deras ekonomiska betydelse.

Liberalerna underströk att riksdagsledamöterna borde väljas efter personliga meriter – och inte för att de tillhörde ett föråldrat stånd.

Många konservativa politiker i riksdagens adels- och prästestånd sa dock nej till snabba förändringar. De förstod inte varför de skulle släppa makten och ansvaret för landet. De var rädda för att politiskt kaos och ”pöbelvälde” skulle utbryta om Sverige experimenterade med statsskicket. Men i december 1865 tog ändå adelsmännen det avgörande beslutet: de sa ja till förslaget om att införa en tvåkammarriksdag.

Införandet av tvåkammarriksdagen innebar att några få fick rösträtt. Alla medborgare som uppfyllde vissa grundläggande villkor fick nu både rösta och väljas in till riksdagen. Rösträttsvillkoren var kopplade till kön, ålder och ekonomi. Kvinnor, egendomslösa och människor med vanliga yrken fick ingen rösträtt. I valet till andra kammaren 1872 hade endast var fjärde man rösträtt. Om man räknar in hela befolkningen, så var det bara drygt fem procent av invånarna som fick rösta.

De nya rösträttsreglerna ledde till att de självägande bönderna fick fler platser i den nya riksdagen – de fick många platser i den direktvalda andrakammaren.

Riksdagens förstakammare valdes indirekt, via lokalval till landsting och stadsfullmäktige, och sedan utsågs riksdagsrepresentanter. Reglerna för de lokala valen mejslades fram 1862 – och de byggde på en ekonomiskt graderad rösträtt. Förmögna personer, som betalade mycket pengar i kommunalskatt, fick flest röster. Även bolag fick rösträtt. Det var inte ovanligt att ett bolag, eller en enskild godsägare, hade mer än hälften av rösterna i mindre kommuner. Vid den här tiden såg många förstakammaren som en garanti för stabilitet och tradition. Reglerna för val till förstakammaren ledde till att den långt in på 1900-talet dominerades av adelsmän och rika personer.

I slutet av 1800-talet var den fullt utbyggda demokratin alltjämt långt borta. Men flera reformer hade genomförts i Sverige – och tillsammans var de viktiga för det demokratiska genombrottet som väntade under 1900-talet. Bland dessa reformer fanns exempelvis folkskolan (som infördes 1842), lika arvsrätt mellan könen (1845), större frihet för företagare (1864) och tvåkammarriksdagen (1866).

1890 bildades Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som drev kravet om allmän och lika rösträtt. Rösträttsförbundet bestod till stor del av liberaler, som även var verksamma inom nykterhets- och frikyrkorörelserna. Även socialdemokrater och andra arbetare var med i förbundet.

Både liberaler och socialdemokrater kämpade för lika rösträtt och sociala reformer, men de två grupperingarna hade olika syn på hur förändringarna skulle förverkligas. Socialdemokraterna tyckte att storstrejker var ett bra sätt för att komma fram snabbt i frågan. Liberalerna sa dock nej till tvång och radikala aktioner.

Motsättningarna ledde till att många socialdemokrater lämnade rösträttsrörelsen.

De förde istället rösträttskampen inom arbetarrörelsen och Socialdemokratiska arbetarepartiet, som hade bildats 1889.

1902 bildade även liberalerna ett nytt parti, som fick namnet Frisinnade Landsföreningen. De konservativa krafterna bildade Allmänna valmansförbundet 1904, och förbundet sa nej till den allmänna och lika rösträtten.

Sveriges Allmänna Rösträttsförbund upplöstes vid sekelskiftet – socialister och liberaler bedrev rösträttskampen inom sina respektive partier istället.

Kampen för kvinnornas rösträtt fick inte mycket uppmärksamhet inom rösträttsförbundet och riksdagen. 1903 bildades därför Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).

Här fanns mestadels liberala kvinnor från den övre medelklassen. Arbetarklasskvinnorna arbetade oftast med rösträttsfrågan via fackförbunden, Socialdemokratiska arbetarepartiet och andra delar av arbetarrörelsen.

1911 tog LKPR ett beslut om att uttalat stödja de två partierna som slogs för rösträtten: Liberalerna och Socialdemokraterna. Då bestämde sig flera högerkvinnor för att istället föra kvinnornas rösträttskamp via egna organisationer.

Den kvinnliga rösträttsrörelsen upplöstes 1921, efter att den kvinnliga rösträtten hade blivit införd i Sverige.

Det första avgörande steget mot en kraftigt utökad rösträtt och valbarhet, både för män och kvinnor, togs av en extrainkallad riksdag en sen decembernatt 1918. Regeringen leddes av den liberale statsministern Nils Edén, som fick stöd av Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting. Rösträttsfrågan kunde inte längre skjutas på framtiden, fastslog de båda partierna.

Under riksdagsdebatten kom det angrepp både från vänster och höger. Vissa konservativa politiker var oroliga för att ”de minst kompetenta” skulle få makten om allmän rösträtt infördes. Politiker från Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som kallades för vänstersocialister, påpekade att regeringens förslag inte gav rösträtt åt tillräckligt många. Till slut accepterade ändå merparten av högerns ledamöter regeringens förslag, vilket ledde till att det kunde accepteras av riksdagens båda kammare. Kungen, Gustav V, och en del framstående företagsledare hade tidigare under hösten 1918 uttalat sitt stöd för rösträttsreformen, vilket i sin tur påverkade högerns inställning i frågan.

Tanken var egentligen inte att rösträttsfrågan skulle behandlas vid den extrainkallade riksdagen – men hösten 1918 skakades Europa av kriser och revolutionära stämningar, vilket skapade en oro för vad som skulle kunna hända i Sverige om inte rösträttsreformen röstades igenom. Det fanns en rädsla för att samhället riskerade att vältas över ända med våld om inte demokratin infördes med kontrollerade reformer.

”Det gällde att handla snabbt i det psykologiska ögonblicket”, sa statsministern Nils Edén om det demokratiska genombrottet.

Vid ettiden på natten, onsdagen den 18 december 1918, slog talmannen klubban i bordet. Allmän och lika rösträtt skulle införas. Och det skulle ske i två steg:

Redan vid valen till kommuner och landsting våren 1919 skulle alla myndiga svenska medborgare, både kvinnor och män, ha en röst var, oavsett social bakgrund och eventuell förmögenhet.Allmän och lika rösträtt infördes även i valen till andrakammaren i riksdagen. Det krävde dock en grundlagsförändring och ytterligare två beslut vid de ordinarie riksdagarna 1919 och 1921.

I september 1921 anordnades det allra första demokratiska valet till riksdagens andra kammare. Över två miljoner nya väljare fick chansen att rösta.

Men faktum är att det fortfarande fanns folk som inte hade rösträtt. Ekonomiska och juridiska villkor, så kallade streck, fanns kvar, vilket innebar att cirka två procent av de vuxna medborgarna inte hade rösträtt. Rösträtten var kopplad till krav på ordnad ekonomi, skötsamhet och förstånd. Många menar därför att vi egentligen inte fick allmän rösträtt i Sverige förrän 1945 – eller 1989, till och med. Först då fick alla vuxna svenskar rösträtt. 1945 utökades rösträtten till personer som hade gått i konkurs. Nu fick även socialbidragstagare rösträtt. Rösträttsåldern sänktes dessutom till 21 år.

Begreppet ”omyndig” försvann ur lagstiftningen 1989, vilket gjorde att ytterligare 11 000 medborgare, över 18 år, fick rösträtt i valet 1991.

Långt tidigare hade kravet på fullgjord värnplikt för rösträtt avskaffats (det var 1922 som man tog bort det). 1937 fick även personer som hade dömts för allvarliga brott rösträtt. 1965 sänktes rösträttsåldern till 20 år. 1969 sänktes rösträttsåldern till 19 år. 1975 sänktes rösträttsåldern till 18 år. 1968 fick svenska medborgare som var bosatta utomlands rösträtt.

I dag har alla svenska medborgare, från 18 års ålder och uppåt, rösträtt i riksdagsval.

1976 fick utländska medborgare, som är varaktigt bosatta i Sverige, rösträtt i kommun- och landstingsval.

1995 infördes möjligheten att göra personval i de allmänna valen.

2018 gick Sverige till ett demokratiskt riksdagsval för 29:e gången. Demokratin firade hundraårsjubileum.

TEXT & FOTO

Peter Axelsson Rosén

redaktionen@oskarshamnsnytt.se

072 – 277 89 77

1921.png

Bakgrund / Demokratibyggets milstolpar i Sverige

År 1884

Fredrik T. Borg, redaktör och riksdagsman, lämnar in den allra första motionen om kvinnlig rösträtt. Riksdagen röstar dock nej till Borgs förslag.

1890

Allmänna rösträttsförbundet bildas i Sverige. Förbundet arbetar mestadels med mäns politiska rösträtt – men förbundet är öppet för alla. En stor del av dem som engagerar sig i förbundet är även aktiva inom nykterhets- och frikyrkorörelserna. Allmänna rösträttsförbundet anordnar folkriksdagar, där hela folket kan delta.

1899

Agda Montelius och Gertrud Adelborg, verksamma inom Fredrika Bremer-förbundet, lämnar in ett förslag om kvinnlig rösträtt till statsministern. Det är första gången som kvinnor i Sverige på egen hand överlämnar ett förslag om krav på allmän och lika rösträtt.

1901

Värnplikt för män införs i vårt land. I samhället börjar man debattera om att skyldigheter även måste innebära att man har rättigheter. Om man kan dö i strid för sitt land, så bör man även ha rösträtt. Det är ett vanligt argument som dyker upp.

1912

Liberalernas ledare Karl Staaff slår fast att kvinnor bör ha rösträtt.

1917

Statsministern, Nils Edén, kräver att kungen låter bli att ingripa i regeringsmakten. Nu får parlamentarismen sitt genombrott.

1921

Både kvinnor och män får rösta i Sverige.

karl staaf.png