KRÖNIKA

Dagens I-landsproblem, tänker jag när jag läser om passkaoset i Sverige.

Är det verkligen så hemskt med hemester?

Jag minns en berättelse om en gubbe från Rosenfors, som var själaglad efter en bussresa som gick ända till Vimmerby, med ett oförglömligt stopp i metropolen Hultsfred.

– Hulsri, ni, Hulsri – dä ä stort, sa han när han kom hem, på bred och skön dialekt.

Det var en gång för länge sedan. På 50-talet, eller däromkring. Gubben jobbade på bruket i Rosenfors – och en vacker dag hörde han att det pratades om en gruppresa norröver.

Gubben hade aldrig varit utanför Rosenfors, om en bortser från ett par utsvävningar till grannsamhället Målilla. Å en kamrat hade en gång berättat detaljerat om en resa till Kristdala. Så, nä, världsvan var han inte.

Men nu var det dags för något i hästväg.

Hultsfred – och Vimmerby! På en och samma dag.

”När bussen anlände till Astrid Lindgrens hemstad, ja, då stod han bare och gapte. Fullkomligt mållös”

PETER A ROSÉN, KRÖNIKÖR

När bussen anlände till Astrid Lindgrens hemstad, ja, då stod han bare och gapte. Fullkomligt mållös.

Att Hultsfred var stort kunde han ta in.

Men att det fanns något så stort som Vemmerby, det hade han aldrig trott.

Vimmerby var och förblev obeskrivligt för gubben.

Hur stort Hultsfred var pratade han dock om dagligen – ända tills han dog.

Han var så oerhört tacksam för att han fick vara med om något så fantastiskt.

”Har en sett Hulsri och Vemmerby, så har en sett världen”

Dagens passkaos hade han inte förstått sig på.

– Har en sett Hulsri och Vemmerby, så har en sett världen, hade han förmodligen sagt till dagens bortskämda svenskar.

”Ingen längtan till utlandet”

Eller som min morfar, trädgårdsmästaren Kalle Rosén i Ormestorp, brukade säga när en pratade om resor till den grekiska övärlden, eller något liknande:

– Va ska dä va bra för?

Om morfars syster Bertha var med vid dessa samtal om resor till andra länder, så brukade hon alltid dra till med:

– Jag har ingen längtan till utlandet.

Faktum är att hon blev drygt 97 år och, jo, hon besökte Danmark när hon jobbade som hembiträde i Helsingborg i sin ungdom – men i övrigt, nej, nej. Inga utlandsresor. Hon besökte inte ens Sveriges huvudstad.

Flög till Kiruna

Mindre bilutflykter, inom länets eller landskapets gränser, gillade hon däremot.

Mormor och morfar flög till Kiruna på semester samma år som jag föddes, 1976.

Och de var i Danmark på tältsemester tillsammans med min mamma och min morbror på 60-talet.

Det fick räcka.

I övrigt var det hemester, med trivsamma bilutflykter på helgerna, som gällde.

Morfar var för övrigt jättenervös inför den där flygresan 1976. Inte så mycket för själva flygresan – nej, merparten av oron handlade om trädgården. Han befarade att allt skulle vara ”oppbränt”, som han sa, när de kom hem efter det veckolånga äventyret i Lappland.

Han litade inte på att mamma och pappa skulle klara av att vattna ordentligt.

Men det gjorde de, givetvis.

”Åh, dä va då för väl. Uuu va grant dä ä här”, sa han när han kom hem.

Nöjd med resan – och framför allt nöjd med att vara hemma igen.

Borta bra, hemma bäst.

”Va rädd om penga”

– En ska va rädd om penga, som morfar brukade säga till mig.

 Och i dessa kristider tycker jag faktiskt att det är extra angeläget att gynna hemlandet på alla sätt och vis.

Det finns dessutom mycket att njuta av i vårt närområde.

”Det bästa med Oskarshamn är Gotlandsfärjan”

– Det bästa med Oskarshamn är Gotlandsfärjan, som en kollega på Nyheterna sa en gång.

Nåja, det finns en del annat också. Som kulturreservatet Stensjö by, Krokshultsbygdens vandringsled, Ostkustleden, Gunnarsö, Havslätt, Fallebo Gård, Döderhultarmuseet, Bråbygden, Ernemar, Ölandsfärjan, Blå Jungfrun, Klintemåla, Vånevik, Påskallavik och kanotpaddlingen på Hummeln utanför Kristdala – samt mycket, mycket mer.

Jag tänker att en även, om en har tid och råd, kan resa i Rosenforsgubbens fotspår. Kanske kan en dessutom ta en liten tripp till Stora Hammarsjöns badplats, utanför Hultsfred.

Visböle oskiftade by

Eller till Visböle oskiftade by, utanför Vena.

Eller till den fina hembygdsparken och sjön Hulingen vid det gamla festivalområdet i Hultsfred.

Sen åker en till Vemmerby och går på Astrid Lindgrens Värld.

Astrid Lindgrens Näs är också intressant.

Och Bullerbyn. Och de trivsamma stadsvandringarna i vackra Vimmerby.

Ett besök i Katthult är ett måste (när jag var där som liten pöjk, med både mysse och bysse, så trodde många att jag faktiskt var Emil i Lönneberga).

Visans Skepp i Storebro förtjänar också ett besök.

”Ja, en ser sjön”

Och Gisseskalle – ett utsiktsberg, som ligger 234 meter över havet, med milsvid utsikt, cirka 100 meter över sjön Gissen.

– Sehr schön, som tysken sa i August Strindbergs Hemsöborna.

– Ja, en ser sjön, svarade Carlsson.

Ja, faktum är att en ser ända bort till Vemmerby, här på gränsen mellan Hultsfreds kommun och Vimmerby kommun.

Den gamla Rumskullaeken, Kvilleken, borde man också åka och titta på.

Det är Sveriges största och äldsta träd – och en av de grövsta ekarna i Europa.

Drygt 1 000 år gammal

Den har drygt 1 000 år på nacken.

Hisnande.

”Sedan har vi Runkesten”

Sedan har vi Runkesten. En cirka fem meter hög, fyra meter bred och tio meter lång sten. Enligt forskare är det sannolikt världens största flyttblock som kan sättas i vaggning.

”En folksägen berättar att det var jättekvinnan Kåra som i ilskan över att ha blivit störd av kyrkklockorna kastade en sten från Harekulla höjd i grannsocknen Pelarne mot Rumskulla kyrka. Vid kastet sprack stenen och den ena halvan hamnade i Krogstorp i Pelarne och den andra halvan – Runkesten – här på bergknallen i Rumskulladalens utlöpare mot söder. Enligt sägnen ska Kåra en gång komma tillbaka och förgöra den som välter Runkesten från sin plats”, skriver turistbyrån i Vimmerby på sajten www.vimmerby.com.

Foto: Peter A Rosén (översta bilden, Ernemar i Oskarshamn)