KRÖNIKA
Kampen som tog paus…
Nu är vi glada här i norra Kalmar län och södra Östergötlands län!
Förra veckan beslutade kommunfullmäktige i Åtvidaberg att inte tillstyrka ansökan om etablering av den vindindustri som jag skrivit om flera gånger tidigare.
Därmed fortsätter inte Länsstyrelsen sin handläggning.
I skrivande stund blev det samma resultat i Kinda kommun, lite längre västerut.
Fullmäktige röstade med betryggande majoritet för ett så kallat veto mot vindkraft i skogarna söder om Horn och Hycklinge.
”Dålig vecka”
I deras fall var det tredje gången gillt, varav de två senaste rör ett norskt bolag – för övrigt samma som gjorde anspråk på våra omgivningar i Uknadalen, där det också blev ett nej i kommunfullmäktige.
Man kan säga att norrmännen har haft en dålig vecka.
”För den oinvigde kan besluten framstå som förväntade, överraskande eller som ett simpelt oj då-beslut”
Wolter Stackelberg, krönikör
För den oinvigde kan besluten framstå som förväntade, överraskande eller som ett simpelt oj då-beslut.
För den som inte är direkt berörd lyfts det kanske bara lite på ett raggigt ögonbryn i irritation över ”bråkiga landsortsbor”.
För den drabbade börjar det ofta med okunskap och en obehaglig känsla av att någon utomstående vill en illa.
”Då väcks intresset”
Då väcks intresset för att sätta sig in i frågan.
När väl intresset är på plats öppnas en brunn av okända faktorer som kommer att påverka livet under 20–30 år framöver.
Fastigheten har redan sjunkit i värde vid det laget.
Därefter kommer insikten om ljud- och ljuspåverkan, följt av oro för fåglar, fladdermöss och markförstörelse.
Nu börjar den drabbade sova dåligt på nätterna – något som ofta kanaliseras i engagemang tillsammans med likasinnade i en ”motståndsrörelse”, som vanligtvis är en förening.
Till slut avgörs allt under en punkt vid ett fullmäktigemöte i någon trött liten kommunal centralort, utanför all ära och redlighet.
Alla gör förstås inte den resan, men tillräckligt många för att skapa opinion mot etablering av vindkraft i grannskapet.
I Uknadalens fall ligger det fyra års arbete bakom det som nu blev ett veto.
I Horn och Hycklinges fall har de hållit på i tio år!
Det är många som vigt sitt liv åt detta imponerande lagarbete – ett stycke modern demokrati.
Mer än en politiker i den beslutande församlingen har naturligtvis bidragit med värdefulla kunskaper, pepp och uppmuntran.
”Allt är inte guld”
Allt är inte guld som glimmar.
I det stora perspektivet verkar det som att både Uknadalen och Horn/Hycklinge varit ute i sista minuten.
På riksnivå börjar man nämligen diskutera ”skyddsområden för vindkraft”, som skulle kunna övertrumfa kommunala skyddsområden för kultur, byggnation eller vattentillgångar.
Det har till och med börjat cirkulera kartor där sådana områden indikeras runt om i landet.
På det kommunala planet visar demokratin ibland sina avigsidor – något som framgick tydligt under gårdagens debatt i kommunfullmäktige i Kinda.
”En kommun finns till för att värna sina medborgares väl och ve – det är de förtroendevaldas viktigaste uppgift”
Å ena sidan finns partier som är helt klara över vindkraftens nackdelar.
Å andra sidan finns partier vars grundidé är att värna natur, miljö och lokalsamhälle – men som ändå vänder ut och in på sig själva för att övertyga om förträffligheten i att sätta upp flera hundra meter höga, bullrande och miljöförstörande stålmonster i grannskapet.
En av ledamöterna förklarade, i ett försök till dräpande argument, att hon och hennes vänner minsann gillar vindkraftverk – och att de till och med skulle kunna tänka sig att flytta till en vindkraftsindustri.
En kommun finns till för att värna sina medborgares väl och ve – det är de förtroendevaldas viktigaste uppgift.
Det gemensamma för många kommunpolitiker är dock att de själva sällan bor, eller skulle kunna tänka sig att bo, i en vindkraftsindustri.
De har ofta sina bopålar närmare kommunhuset.
”Ett veto kan rivas upp”
I vårt fall är det 55 kilometer bort, i Åtvidaberg drygt 20 kilometer – och för Horn/Hycklinge cirka 25 kilometer.
Då är det lättare att döma andra människor till en kraftigt försämrad livsmiljö än om man möttes i vardagen varje dag.
Det står alltid en exploatör fritt att lämna in en ny ansökan – till exempel efter att man köpt ett projekt som tidigare fått nej i kommunfullmäktige.
Ett veto kan alltid rivas upp av en senare politisk församling.
Det enda sättet att få slut på vansinnet är att kommunen omöjliggör vindkraft inom sina gränser genom tydlig och välunderbyggd argumentation i sin översiktsplan.
Ytterst handlar det om att försvara kulturvärden, natur och livsmiljöer – för oss själva, men framför allt för våra efterkommande.
”Det handlar inte om en liten fabrik, ett grustag eller ett kalhygge som läker sig själv”
Det handlar inte om en liten fabrik, ett grustag eller ett kalhygge som läker sig själv.
Det handlar om stora tekniska monster som innehåller mängder av stål och olja, med vingar av plast som sprider sig i naturen.
De ligger på förstörda markområden med vägar, montageytor, kabelgravar, elcentraler och gigantiska betongfundament.
Det ger oss inget av värde – inte ens el dygnet runt, året runt.
”En grannlaga uppgift”
Vi kan inte med berått mod låsa upp stora arealer av vårt land för så lång tid framöver.
Nästa projekt blir därför att ta fram en översiktsplan utan plats för vindkraft.
Det blir en grannlaga uppgift, men den kan lyckas.
På vissa håll har man gjort det genom att ange minimiavstånd till närmaste bostad – eller genom att helt enkelt konstatera att det inte finns någon mark inom kommunens gränser som är lämplig för vindkraft.
Först då får man en relativt robust position i frågan.
Under tiden pustar vi ut – och ger oss ut i den vackra naturen omkring oss.
Jag hoppas ni gör detsamma, om ni kan.
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
