DEBATTARTIKEL

När ingen vill ta över – ett parti i förtroendekris…

Liberalerna befinner sig i ett av sina mest avgörande ögonblick i modern tid.

Med bara dagar kvar till Almedalsveckan, den kanske viktigaste politiska arenan i Sverige, står partiet fortfarande utan ny partiledare.

Flera tunga namn har redan tackat nej – däribland Romina Pourmokhtari, Erik Ullenhag och Lotta Edholm – och den tidigare partiledaren Johan Pehrsons avgång har lämnat ett vakuum som ingen verkar vilja fylla.

Det här är mer än ett organisatoriskt problem.

”Djupare legitimitetskris”

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv vittnar det om en djupare legitimitetskris.

I ett parlamentariskt system spelar partiledaren en avgörande roll – inte bara som organisatorisk samordnare, utan som ideologisk symbol och strategisk vägvisare.

När ingen längre vill axla detta ansvar sänder det kraftfulla signaler om inre osäkerhet, ledarskapsförlamning och bristande framtidstro.

Krisen blir än mer akut i skuggan av Almedalsveckan.

Det är här partier formar berättelser, prövar idéer och tävlar om mediernas och väljarnas uppmärksamhet.

Att inte ha en ledare under en sådan vecka riskerar att göra Liberalerna osynliga – eller ännu värre: låta andra definiera dem.

I ett medialt landskap som präglas av snabbhet och symbolik är frånvaron av en tydlig röst liktydig med politisk irrelevans.

Men Liberalernas kris har djupare rötter.

Efter Nyamko Sabunis avgång 2022 inleddes en intern debatt om partiets själ och framtid.

Skulle man återvända till en självständig socialliberal linje – eller fortsätta den högersväng som inletts?

Beslutet att ansluta sig till Tidöavtalet med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna beseglade det senare alternativet.

Den taktiska vinsten – tillträde till regeringsmakten – har dock kostat dyrt.

”Alltmer suddig”

Förtroendet hos många traditionella väljare har eroderats, och partiets profil har blivit alltmer suddig.

Idag betraktas partiledarposten inte längre som en möjlighet att påverka, utan som ett politiskt självmordsuppdrag.

I Expressen konstaterade Viktor Barth-Kron nyligen att det i princip bara är utbildningsminister Mats Persson som fortfarande vill ta över – och att hans stöd mest verkar komma från honom själv.

Det illustrerar ett grundläggande problem: ingen vill bli kapten på en båt som både läcker och saknar kompass.

Men detta är inte enbart Liberalernas angelägenhet.

I ett flerpartisystem som Sveriges spelar även mindre partier en avgörande roll.

En stark och trovärdig liberal röst behövs för att balansera ytterkanter, försvara rättsstaten och slå vakt om utbildning, minoritetsskydd och individuell frihet.

”Uppgivenhet”

Om Liberalerna faller ur riksdagen – vilket opinionsmätningarna antyder – uppstår ett ideologiskt tomrum.

Risken är att detta vakuum fylls av ytterligare polarisering, snarare än nyansering.

Demokratier behöver partier som tror på sina egna idéer.

Men just nu framstår Liberalernas kris som en berättelse om politisk uppgivenhet.

Legitimitet, handlingskraft och framtidsvision kräver mer än ord – de kräver ledare som både vill och vågar stå för något.

Om ingen längre vill bära Liberalernas idé vidare, är frågan vem som ska hålla den demokratiska mitten vid liv.

Mikael Bertilsson

Statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör