SÖNDAGSKRÖNIKAN

Tala är silver, tiga är guld.

Det gäller inte för influencers, brittiska prinsar och krönikörer.

Vill man bidra till hushållskassan får man lov att dela med sig av sina funderingar.

Men om man redan är med mina mått rik som ett troll behöver man knappast fläka ut familjehemligheter, eller?

Andra hängs ut

Den senaste veckan har den rödhårige rikingen, känd som prins Harry av England, fortsatt att dela med sig av intima detaljer ur sitt privatliv.

Och handlade det bara om hans egna, alldeles egna detaljer, vore det på sin höjd pinsamt, inte mer.

Men så fort man börjar prata om sitt familjeliv och intima hemligheter är risken stor att andra också hängs ut.

”Att använda sitt goda omdöme, om något sådant finns, är inte så självklart som man kan tro”

Caroline Andersson, krönikör

Att använda sitt goda omdöme, om något sådant finns, är inte så självklart som man kan tro.

Själv berättar jag inte om läkarbesök eller provsvar i sociala medier, det känns för privat.

Att berätta om hundskit under en sko eller en snitt med leverpastej i aftonväskan är personligt.

Svårtolkad för många

Skillnaden mellan privat och personligt är tyvärr svårtolkad för många.

Här kommer ett exempel, om någon känner sig osäker.

Personligt är att berätta om ett födelsedagskalas på Facebook, privat är att visa en förlossning på samma sociala media.

”Mina krönikor brukar handla om det personliga”

Mina krönikor brukar handla om det personliga.

Sådant jag funderat på sedan sist eller sådant jag upplevt.

Men det privata lämnar jag utanför skrivandet.

När jag var i tonåren skrev jag periodvis dagbok.

Den låstes och gömdes väl, för i den skrev jag sådant som inte angick någon annan än mig.

Numer tjänar många grova pengar på att låta alla som vill läsa om det mest privata.

Dåliga rådgivare?

Kanske har den brittiske prinsen bara väldigt dåliga rådgivare eller så tycker han på fullt allvar att banden till familjen betyder så lite att de kan offras för ett fett bokkontrakt eller filmrättigheter?

Oavsett vilket kan man inte annat än skaka på huvudet åt hans behov av att synas och höras oavsett priset för uppmärksamheten.

”Och när jag får slut på idéer står Nalle beredd att ta över vid tangentbordet”

Om det man sedan helst av allt vill är att få vara ifred kanske man ska sluta ge intervjuer och ge ut böcker om det privatliv man säger sig hålla så högt?

Själv fortsätter jag skriva om det personliga och lämnar det privata utanför.

Och när jag får slut på idéer står Nalle beredd att ta över vid tangentbordet.

Han saknar alla typer av gränser, så där kan vad som helst hända.

Men det får han själv berätta mer om.