LÖRDAGSKRÖNIKAN
Studenten, eller gymnasieexamen, man kan kalla det vad man vill.
Man kan jämföra det med gamla tiders svettiga och enligt många ”riktiga” examensdagar där man fick smita ut bakvägen om man inte klarade avslutningsprövningarna.
Men vad det än är så är det början på något nytt, något annat. Tryggheten i skolan är efter tolv långa år till ända.
Förväntan ligger i luften, men också lite ängslighet mitt i glädjen. Tidigare har man haft sommarlov – efter det skulle man ju återvända till det gamla invanda igen.
Nu sprids eleverna åt olika håll. En del börjar jobba, andra ska börja studera, antingen nära hemmet eller längre bort.
I år blir det en annan avslutning än det var tänkt.
I spåren av Covid-19 har det utformats alternativa firanden på gymnasieskolorna.
Man har spridit ut studenternas utspring över fler dagar och det har skett i mindre grupper, antalet besökare kring utspringet har på olika sätt begränsats till både antal och platser.
Jag har hört många varianter, men det man verkligen kan säga är att alla skolor gör sitt yttersta för att göra dagen speciell för årets studenter.
Pratade med några av mina egna studenter tidigare i veckan och visst finns där en besvikelse med utebliven bal, avbokade skolresor och andra inställda evenemang, men samtidigt fanns där en glöd för att göra det bästa man kan med dagen.
Olika elever tar olika hårt på att det inte blir som det var tänkt, de reagerar precis som alla andra människor på olika sätt.
”Det är som det är”
”Det är som det är” och ”Det viktigaste är att man får sin examen” är andra saker jag hört elever säga sedan ordinarie festligheter fått ställas in.
Det är ju ungefär vart tredje år man som mentor släpper ut en avgångsklass från gymnasiet.
För tre år sedan var det en teknikklass med bara grabbar som blev mer sentimentala ju närmare avslutningen de kom.
Det blev en sorts separationsångest för dem, skolan var kanske inte alltid den bästa platsen på jorden, men det var en säker plats med tydliga regler. Nu väntade något nytt, de skulle ta eget ansvar och välja sin egen väg.
Vad jag vet idag så är de i full färd med att jobba och plugga, de bygger erfarenhet och de är på väg in ett ”riktigt” vuxenliv.
Det är häftigt att tänka tillbaka på alla de elever man har mött under åren. Inte bara de som man har varit mentor/klassföreståndare för utan alla – det är många det. Så många livsöden. Spännande att ha fått vara en del av deras resa.
Man kommer ihåg de flesta och om man glömmer så har jag samlat på mig samtliga fotokataloger på Mönsteråsgymnasiet sedan starten. Det är roligt att bläddra i dem och se hur frisyrer och mode förändrats sedan mitten av 1990-talet.
Sedan kan man ju se på personalfotona att man för egen del blivit liiiite äldre.
I år (faktiskt igår när ni läser detta) släpper jag ut en klass från naturvetenskapsprogrammet, tio förväntansfulla tjejer! Lite kontrast mot för tre år sedan.
De flesta kommer att läsa vidare, antingen redan i höst eller lite längre fram. Planerna är olika.
Jag önskar dem lycka till av hela mitt hjärta. De har alla fått med sig redskapen för att lyckas och då tänker jag inte i första hand på betygen. Bra betyg är förstås bra att ha, man har lättare att komma in på en attraktiv utbildning, men man måste ha redskapen för att ta sig igenom utbildningen också.
Man måste kunna planera och strukturera sin tid, ta ansvar, känna till sina styrkor och svagheter, lita på sig själv och vara källkritisk.
Ett fint kvitto
Ett kvitto på att vi gjort något bra under elevernas gymnasietid är att de inte tycker det är en stor grej att börja på universitet och högskola, de känner sig bekväma och känner igen arbetssättet.
Det får vi ofta höra från gamla elever och de säger också att det får hjälpa kurskamrater med att till exempel skriva laborationsrapporter i början. Det om något är en bra start på studielivet och ger ett gott självförtroende.
För övrigt är det i dagarna exakt trettio år sedan jag själv tog studenten från NA på Olympiaskolan i Helsingborg, sprang nedför terrasstrapporna och rundade statyn av Magnus Stenbock nio gånger. Det skulle vara så.
Trettio år sedan. Vart tog den tiden vägen? Vad hade jag för planer?
Ja, det var lumpen, lärarutbildningen i Linköping och sedan tänkte jag flytta tillbaka till Helsingborg.
Det blev inte så. Jo, lumpen och lärarutbildning blev det. Men jag bytte västkust mot ostkust och det valet har jag inte ångrat. Även om det nu är lite långt till min kära mor och min faster och farbror, speciellt så här i coronatider.
”Det blir något att skriva om”
Nästa krönika kommer säkerligen att innehålla en del fotboll. Då har nämligen Helsingborg hunnit möta både Varberg och Kalmar FF.
Det blir något att skriva om.
Ta hand om er!
TEXT
Thomas Wennerklint
