”Det var då jag fattade det inte helt genomtänkta beslutet att chansa på att klara mig utan att byta till vinterdäck”

”Det var då jag fattade det inte helt genomtänkta beslutet att chansa på att klara mig utan att byta till vinterdäck”

2022-11-20 Av av Caroline Andersson




SÖNDAGSKRÖNIKAN

”Vi sitter i samma bil, en silvergrå missil…om vi somnar för en stund tar det slut på en sekund…”

Orden är inte mina, de har jag lånat av Bo Kaspers Orkester.

Jag brukar anse mig vara en försiktig person som inte tar onödiga risker.

Det gäller dock inte alltid.

I fredags var det äntligen dags för ett besök i mina hemtrakter, en resa som blivit uppskjuten på grund av bilreparationer.

Och det var då jag fattade det inte helt genomtänkta beslutet att chansa på att klara mig utan att byta till vinterdäck innan jag drog söderut.

”Vad kunde hända?”

Visst hade jag hört varningarna om ett annalkande snöoväder, men jag skulle ju söderut, inte norrut, så vad kunde hända?

Fredagen kom och visst kändes det kyligare i luften, en och annan snöflinga singlade ner från himlen.

Fortfarande hoppfull om att snön skulle gå norröver bokade jag tid för däckbyte till på måndag (imorgon) och gav mig ut på E22:an efter jobbet.

Jag passerade gränsen mellan Småland och Blekinge innan den första snön visade sig.

Det var små mängder och de låg i dikeskanten.

”Framme hos min mamma kunde jag konstatera att snön lyste med sin frånvaro”

Caroline Andersson, krönikör

Framme hos min mamma kunde jag konstatera att snön lyste med sin frånvaro och mitt hopp steg om att även återfärden på söndagen skulle bli en möjligen grå, men torr resa.

Helgen präglades av god mat och glada skratt, men oron för återfärden tilltog i takt med snöandet.

Oron steg

Rapporterna hemifrån gav vid handen att Oskarshamn fått mest nederbörd under lördagen och min oro inför söndagen bara steg.

På söndag morgon var det fortfarande minusgrader, men framåt lunch började det töa tack vare solens värmande strålar och efter en sväng förbi macken styrde jag ut på E22:an för att vända norrut igen.

Mil efter mil i min grå bil och jag kände mig lugnare och lugnare för varje minut.

Tills jag passerat Karlskrona och möttes av en tjock dimma strax innan Jämjö.

Spänningen steg igen och så även irritationen med mina medtrafikanter.

”Rattraseriet bröt fram”

Rattraseriet bröt fram när de tidigare så torra, eller i alla fall isfria vägbanorna började bli alltmer moddiga och bilarna runt om mer våghalsiga i sina omkörningar.

”Borta bra, men hemma bäst”

Säkert retade jag själv upp en och annan när jag efter vissa problem att hålla en rak kurs mellan Kalmar och Mönsterås under ett par kilometer tvingades sänka min hastighet från 100 km/h till 60-70 km/h.

Gissa om jag kände en tyngd lyftas från mina spända axlar när jag äntligen rullade in utanför vår hemadress och kunde lasta ur bilen.

Borta bra, men hemma bäst.

Och nästa gång jag reser bort gör jag det med rätt däck för säsongen och väglaget.

Foto: Freepik

Dela gärna artikeln: