LÖRDAGSKRÖNIKAN
Förra veckans krönika om ordnings- och uppförandebekymmer samt tandlösheten i svensk skola gav många reaktioner.
Inom skolans värld var det (tyvärr) många som kände igen situationer liknande de jag beskrev och även att personal inte har mycket att sätta emot när barn och föräldrar hävdar sina rättigheter in absurdum och blir kränkta för minsta sak.
Reaktionerna från människor som inte arbetar inom skolans värld var mer av typen ”Är det verkligen så illa?” och ”Får det verkligen gå till så här?”.
”Det var det jävligaste”
Alltså i klartext ”Det var det jävligaste – det hade jag ingen aaaaaaaaning om!”
En sak som jag kanske inte var tydlig med i förra veckans, möjligen lite långa, text, var att det sägs att skolan ska förbereda eleverna för ett framtida yrkesliv och ett liv som goda samhällsmedborgare.
Men hur gör man det när man plockar bort det egna ansvaret och konsekvenserna av det man gör?
I skolan kan man missköta studierna, vara frånvarande och bete sig illa utan att det händer så mycket.
OM det händer något så är det efter alldeles för lång tid när beteendet redan är snudd på ”okej”…
Det är ett svek mot dessa elever också för de kommer att få en fet käftsmäll om de kör samma stil på en arbetsplats eller ute på stan.
I skolan accepteras saker som ingen annan arbetsplats skulle godta ens vid enstaka tillfällen.
Fler influencers?
Helt klart är detta ett bekymmer som borde diskuteras mycket mer innan det växer sig än större. Som sagt så är det inte direkt knökfullt på landets lärarutbildningar och vem vill lägga tid på fyra-fem års studier för att sedan bli kallad ”hora” och ”gubbjävel” av små snorungar utan att kunna säga ifrån ordentligt.
Snart finns det för fasen fler influencers (eller vad det heter) än lärare i landet.
Nåja, man ska inte glömma bort att fortfarande är majoriteten av både elever och föräldrar väldigt bra att ha att göra med. Hatten av för er!
Nu till lite andra saker från min skolvärld. Vi har haft studiedag i veckan och vi skulle jobba med att spela in film. Det låter något det, eller hur?
Syftet var att spela in en lektion, det kunde vara en genomgång eller en laboration eller något liknande. Tanken med det hela är att använda sig av inspelade ”lektioner” för elevernas skull, dels nu vid distansundervisning, men även i andra fall som om man t.ex. har varit sjuk eller så – eller bara som repetition.
Jag ska erkänna att jag inte direkt jublade över uppgiften, tycker inte om att se mig själv på film – för att inte tala om hur det är att HÖRA sig själv.
När jag gick lärarutbildningen i början av 90-talet fick vi spela in oss själva, först med enbart ljud och sedan med bild också.
”Jösses vad det lät”
Ljudinspelningen var en hemsk upplevelse. Jag tyckte inte att jag hade så väldigt utpräglad skånsk dialekt… Men den villfarelsen kom jag snabbt och brutalt ur – jösses vad det lät.
Filmen var inte mycket bättre. Man skulle hålla ett anförande om ett valfritt ämne som jag nu inte minns, men jag hade en liten fusklapp med stödord som jag la på den låga katedern bredvid mig, vilket fick till följd att jag stod och hängde helt snett för att kunna se vad det stod på lappen. Såg inte klokt ut
Men det var nyttigt att få se och man lärde sig av det. Nu var det länge sedan jag behövde några fusklappar och jag tror att jag har ett ganska avslappnat kroppsspråk på jobbet.
Förresten så är dialekter både intressant och roligt, men det är inte alltid så lätt för elever att vänja sig vid hur lärare från olika delar av vårt avlånga land låter och uttrycker sig.
Inte minst för nyanlända elever som verkligen får känna på att svenska inte låter likadant i norr som i söder, eller för den delen där emellan.
Som skåning har jag fått tänka lite extra på detta ibland, men jag har hört att jag inte är så svårförstådd eftersom jag kommer från nordvästra delen av landskapet. Det är betydligt värre med malmöiter, österlenare och skogsskåningarna från Göingebygden. Då får till och med jag problem.
Eleverna på NA/TE på Mönsteråsgymnasiet får ju lite av varje. Vi tre lärare som tillsammans har kemi, biologi och fysik är från Helsingborg, Stockholm och Kalmar… Inför en studieresa till Öland var det en elev som undrade om det fanns mycket orm där.
”Gröt i halsen-R”
Nu får ni tänka lite själva – hur låter ordet ”orm” på dessa olika dialekter. Ja, jösses. Tungspets-R, ”gröt i halsen-R” och vad gäller Kalmardialekten – inget R.
Rätt kul när vi tre skulle diskutera huruvida det fanns mycket av djuret eller inte.
Nu har jag inte bott i Skåne på snart trettio år så lite dialekt är ju avskalad, men det är intressant att se hur den kommer fram när man pratar med andra skåningar. Telefonsamtal med min mor är ett tydligt exempel – det hörs direkt säger de som eventuellt är i närheten.
Nog om detta. Filminspelningen på studiedagen gick till slut bra och jag lärde mig faktiskt något nytt. Visst är det en klyscha att man aldrig är för gammal för att lära sig nya saker, men det är inte mindre sant för det.
Ta hand om er!
TEXT
Thomas Wennerklint
