INSÄNDARE
Förra sommaren gick jag förbi en lekpark. Till min förvåning så fanns gungorna kvar. Det är mycket ovanligt. Ofta så är de nedplockade. Antagligen något EU-beslut som ligger bakom. Barnen har ju blivit så sköra nu för tiden och kan skada sig.
Jag tittade mig omkring så att ingen skulle se mig innan jag hoppade upp på ena gungan. Inget folk i sikte, kusten var klar.
Det var nog femtio år sedan sist som jag gungade.
Jag gungade högre och högre. Jag tänkte att om jag kom riktigt högt, så kanske jag skulle få fatt i barnet och poesin inom mig.
Istället fylldes jag av vemod. Jag mindes när jag var fyra år och morsan följde med mig till lekparken. Hon stod bakom gungan och puttade på. När det blev för högt och skrämmande tog hon emot mig.
Idag finns det ingen som vare sig puttar på mig eller tar emot mig i livet. Det är istället piska och morot som gäller – Gå till jobbet, annars får du sparken och blir uteliggare!
Men om man sköter sitt jobb och är lite om sig och kring sig ekonomiskt så blir man belönad med pensionering.
Fullkomligt okända begrepp
När jag var fyra år existerade inga uteliggare och pension var ett fullkomligt okänt begrepp för mig eftersom jag fortfarande var en fri människa. Det var tre år kvar tills svensk skolplikt skulle döma mig till nio års skolgång utan chans till benådning. Mina avtjänade nio år i svensk grundskola skulle sedan följas av ett oändligt antal år av arbete.
När jag var barn så brukade man tävla i vem som kunde hoppa längst från gungan. Man gungade så högt man kunde, sedan släppte man taget och hoppade av gungan i farten.
Jag var bra på det.
Jag undrade om jag skulle vara lika bra på det nu?
Släppte taget
Jag tog sats och gungade så högt jag bara kunde. När jag släppte taget flög jag genom luften. Jag kände att det skulle bli ett bra hopp. Kanske till och med slå mitt gamla rekord?
Landningen gick mindre bra.
När jag landade tappade jag balansen och för att inte tippa framåt och göra ett magplask i gruset så sprang jag rakt igenom en syrenhäck med huvudet före så löven yrde, ut på en gräsmatta och förbi ett ungt par som hade picknick i parken innan jag dråsade i backen.
– Hoppsan! Vad är det som händer?, sade det unga paret, för vad annat skulle de säga.
– Jag försöker få fatt i poesin inom mig!
Sedan gick jag hem.
Mina jeans hade fått gräsfläckar på knäna.
Det har jag inte heller haft på över femtio år.
Peter Ferm
