KRÖNIKA
Anna Brandenberg är i år den enda (!) arbetarklasspersonen bland sommarpratarna i Sveriges Radio P1.
Men det är, föga överraskande, det bästa sommarpratet hittills, och det lär väl stå sig!
Varenda maktpolitiker i det här landet borde lyssna och därefter avsätta pengar som gör det möjligt att höja undersköterskelönerna – rejält. Ja, de borde dubbleras.
Samtidigt får de gärna halvera alla politikerarvoden.
Anna Brandenberg ger oss en inblick i äldreomsorgspersonalens underbetalda (”skrattretande låg lön”) verklighet på gruppboenden och inom hemtjänst.
”Känner mig oviktig”
– En ilska pyr i mig – en ilska som spretar åt alla håll; jag känner mig värnlös, rädd och utsatt. Jag känner mig nedvärderad och oviktig. Jag känner mig som en kostnad – jag känner att jag måste vara mätbar, annars vet ingen huruvida jag verkligen utför mitt jobb. Jag känner att jag ska vara tyst. Jag är bara undersköterska. Känslorna från alla år i vården samlas i ett koncentrat som står mig upp i halsen – framför allt är jag riktigt heligt förbannad, säger hon när hon berättar om en arbetsdag i Värmland juldagen 2023.
Klockan är 07.22.
– Det tar stopp – tvärstopp. Fattas bara det. Vad gör jag nu då? E18 var plogad – och där tog jag mig fram skapligt. Sedan kör jag av motorvägen, plogvall och tvärstopp. Det är min första vinter i en ny hemtjänstgrupp. Snöstormen som drog över landet under kvällen och natten har täckt landskapet i decimetrar av vitt puder. I medierna varnas det för att ge sig ut på vägarna. Jag har inte sovit många timmar – oron inför dagens arbetspass har hållit mig vaken större delen av natten. Hur jävliga förhållandena än är, så måste jag – jag har inget val. Jag måste ta mig till dem som behöver min hjälp, konstaterar hon.
Anna Brandenberg berättar att elva besök är inplanerade under den aktuella arbetsdagen – och avstånden mellan dem är långa.
När passet är klart klockan 14.00 har hon avverkat mycket tid, och många mil, i bilen, som hon beskriver som ”hemtjänstens bästa bil”.
”Snus har jag också”
– Jag har slitna dubbdäck, framhjulsdrift, en leksaksspade att skotta snö med, ett journummer att ringa om jag behöver assistans – och jag har hårdrock i högtalarna. Och snus, snus har jag också. Och fast sitter jag – riktigt ordentligt. Jag slår ifrån tändningen, hjärnan jobbar för högtryck. Jag vet att Olle har larmat; han är dement och har vaknat – och kommer inte ihåg var han är. Jag måste dit och lugna honom. Jag ska vara hos Eskil 07.28, men kommer inte hinna det. 08.02 behöver Elsa få sitt insulin och havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk.
– Hela min dag ska fortsätta på samma sätt – på minuten. Inga marginaler; och nu sitter jag fast i den här förbannade plogvallen. Jag tittar ut över landskapet – inte en levande själ i sikte. Bara snötyngd skog och åkrar i vinterdvala. För ett kort ögonblick sluter jag mina ögon.
– Situationen sätter i gång ett flöde av minnen och tankar. Jag har känt så här förut – det här är inget nytt, säger Anna Brandenberg och berättar om den ovannämnda ilskan som pyr i henne.
Hon har ”Sveriges vanligaste jobb” och hon tar med sig lyssnarna på en resa genom sina 20 år som undersköterska.
– In i min vardag och de möten jag har. Jag vill berätta om medmänsklighet, frustration, ilska och glädje. Jag vill berätta hur det är att jobba som undersköterska i Sverige, säger Anna Brandenberg, som föddes i mitten av 70-talet och är uppvuxen i Karlstad.
”Fysioterapeuten granskar mig från topp till tå och menar att det inte skulle skada om jag tappade några kilon”
Anna Brandenberg, undersköterska och en av sommarpratarna i Sveriges Radio P1
Hon berättar vidare om en halvårslång sjukskrivning. Hon har utmattningssymptom. Minutstyrningen har skapat en enorm stress hos henne. Hon är klockad varje stund i sitt jobb.
– Läkaren skriver ut värktabletter och piller för humöret, och påpekar även att jag borde byta jobb snarast. Psykologen råder mig till att inte ta mitt jobb på så stort allvar – fysioterapeuten granskar mig från topp till tå och menar att det inte skulle skada om jag tappade några kilon. ”Tack för hjälpen, säger jag”. Steg för steg återhämtar jag mig; jag blir Anna igen. Jag bestämmer mig för att aldrig mer bli sjuk av stress – jag säger upp mig och börjar på en ny tjänst.
”Stress är en regel i vården”
– Det tar två år innan jag känner av symptomen igen – det är som att stress är en regel i vården. Därför trillar jag dit gång på gång, trots att jag gör allt jag kan för att förhindra det, säger Anna Brandenberg.
Ska du lyssna på ett enda sommarprat under innevarande sommar, så ska du lyssna på detta. Det är min åsikt.
Men varför får inte fler arbetarklasspersoner vara med i den skattefinansierade radions sommarprat?
Förmodligen handlar det om von oben-människornas sedvanliga klassförakt.
Redan när jag gick journalistutbildningen i slutet av 90-talet, så pekade lärarna på undersökningar som visar att arbetarklassen sällan syns i större medier.
Ett senare exempel är den relativt nyutgivna boken ”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”, där Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz är huvudredaktörer.
Där skrivs det bland annat om att det ”i svenska medier sker en symbolisk utplåning av människor från arbetarklassen”, ”de osynliggörs samt förvägras röst och erkännande”.
”Samtidigt som arbetarklassen har fått en relativ stor roll i reality-genren, har den betydligt minskat sin förekomst i nyhetsgenren”, ”olika samhällsklasser uppträder således i olika delar av utbudet, med färre gemensamma arenor där de möts”, skriver Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt i ett kapitel om ”klass, kultur och mediemakt”.
”Läs den gärna”
En undersökning av ett representativt urval av tv-sändningar från de fem största kanalerna i Sverige 2015 (SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5) visade att 70 procent av de personer som förekom i televisionen under 2015 tillhörde medelklassen.
Arbetarklasspersoner utgjorde däremot endast 11 procent av de personer som syntes i televisionen under det aktuella året, trots att ungefär halva befolkningen i Sverige är arbetarklass.
Arbetarklassen är således kraftigt underrepresenterad i televisionen i jämförelse med dess andel av befolkningen.
Vidare var hela 19 procent av personerna i televisionens utbud från makteliten, trots att endast mellan en och sex procent av befolkningen är så kallade elitpersoner.
De och medelklassen, mellan 29 och 49 procent ingår i mellanskiktet beroende på hur man räknar, är således överrepresenterade i televisionen, enligt undersökningen, och det har näppeligen blivit bättre sedan dess.
Siffrorna har jag hämtat från samma bok, Klass i Sverige.
Läs den gärna om du inte redan har gjort det…
Jag konstaterar att arbetarklasspersoner vanligtvis syns och/eller hörs i så kallade förnedringsprogram, där medelklassmänniskorna, eller ännu finare människodjur, läxar upp dem på olika sätt.
Rör det sig inte om förnedring, så handlar det om bedövning i någon form.
”Opium för folket”, för att tala med Karl Marx, eller ”Lokets opiumhåla”, som Ulf Lundell skrev om Bingolotto på 90-talet (i romanen ”Friheten”, om jag minns rätt).
Högdjuren kastar ut en massa skit och hoppas att arbetarklassen ska nappa på det.
En bedövad arbetsklass är, enligt medel- och överklassen, förstås bättre än en förbannad arbetarklass som lägger en stor del av sin fritid på ett politiskt engagemang.
Rädda?
De övre klasserna tycks vara rädda för den stora arbetarklassen.
Omkring halva befolkningen är arbetarklass och tänk om merparten av dem ”vaknar” och kräver en massa saker, som rimliga löner och god arbetsmiljö – för att nämna ett par väsentliga exempel.
Och karensen borde givetvis slopas, som Anna Brandenberg föreslår i sommarpratet.
Hemska förslag, tycker givetvis maktmänniskorna – just därför får vanligtvis bara en arbetarklassmänniska sommarprata i fisförnäma P1 varje år.
Folk ska bara bli lagom förbannade och nöja sig med att svära lite grand i vardagsrumssoffan, kanske…
Det är i alla fall vad jag tror.
Eller hur försvarar Sveriges Radio sitt beslut?
Är det dags att starta ett nytt arbetarklassparti?
Känns inte som att något av de befintliga riksdagspartierna bryr sig speciellt mycket om dem som bär landet på sina värkande axlar.
De gamla arbetarklasspartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, har kört vilse, som jag ser det.
Nej, starta något nytt, utan lik i garderoben, så slipper man tjatet om bagaget…
