Efter en vecka på Oskarshamns sjukhus: ”Skrämmande”

Efter en vecka på Oskarshamns sjukhus: ”Skrämmande”

2021-07-04 Av av Peter A Rosén

OSKARSHAMN

– Det är inte patientsäkert. Sommarsjukvården fungerar definitivt inte som den ska göra. De flyttar människor från höger till vänster – och de har ingen aning om var de har dem till slut.

Det säger den före detta specialistsjuksköterskan Birgitta Nylund efter en vecka på Oskarshamns sjukhus.

När vår tidning pratar med henne har hon precis kommit hem igen – till sin lägenhet på Solbacka i Oskarshamn, där hon bor med hjälp av hemtjänstinsatser.

69-åriga Birgitta Nylund blev inlagd på sjukhuset strax innan midsommarhelgen.

”Det var skrämmande att se att den rutinerade personalen fick slita livet ur sig samtidigt som de nyutbildade och oerfarna personerna inte fick den hjälp som de ska ha i den här röran med svårt sjuka människor”

BIRGITTA NYLUND, OSKARSHAMN

– Då går ju första halvan av personalstyrkan på semester. Så har det alltid varit. Men det var skrämmande att se att den rutinerade personalen fick slita livet ur sig samtidigt som de nyutbildade och oerfarna personerna inte fick den hjälp som de ska ha i den här röran med svårt sjuka människor. Det fanns hur mycket som helst att göra.

”Fel och patientmissar”

– Det är inte personalens fel, det är viktigt att betona det, men det är klart att den rådande situationen ledde till fel och patientmissar. Men det tystar man ner så fort man kan.

– Landstinget (Region Kalmar län) beter sig totalt oansvarigt, både mot personalen och patienterna.

Birgitta Nylund berättar att hon kände sig bortglömd.

– Jag vet inte vem som hade ansvar för vad, om jag ska vara ärlig. Jag fick, exempelvis, be om en värktablett fyra gånger innan jag fick den. Det ska inte vara så. Har någon ont, så ska den patienten ha hjälp direkt. Det är prioritet ett. Så jobbade vi på min tid. Men det är borta i dag. Det är hemskt. Jag blir livrädd när jag tänker på hur det kommer att vara om tio år. Jag känner mig utsatt.

”Jag kommer att slåss med näbbar och klor så länge jag orkar. Jag är inte rädd för att säga vad jag tänker och tycker”

–  Men jag kommer att slåss med näbbar och klor så länge jag orkar. Jag är inte rädd för att säga vad jag tänker och tycker.

”Fruktansvärt svårstucken”

– En liten detalj till. Jag är fruktansvärt svårstucken vid provtagning. Då skickade de in en ung liten flicka till mig – och jag frågade henne om hon var nyutbildad. Jo, det var hon. ”Men jag är anställd här för det här”, sa hon. ”Ja, men har du någon erfarenhet?”, frågade jag. Nej, det hade hon inte. Då var det nästan som om den onde flög i mig. Jag tycker att det är så oansvarigt av arbetskamraterna och sjuksköterskorna som jobbar på avdelningarna. Det är väl klart att man inte skulle ha skickat in henne till mig. Det slutade med att det kom upp någon från narkosen.  Och så brukar det vara.

Birgitta Nylund fortsätter:

– Sedan pågick det i den här trallen. Jag är inte Guds bästa barn – jag var väldigt frustrerad, jag var bitvis odräglig, jag kommenterade allt och alla. En nyutbildad undersköterska som tog studenten för två-tre veckor sedan kan inte ett undersköterskejobb. Och det värsta är att en nyutbildad sjuksköterska inte heller kan sitt jobb.

”Sjuksköterskeutbildningen i dag är inte inriktad på ett praktiskt yrke”

– Sjuksköterskeutbildningen i dag är inte inriktad på ett praktiskt yrke. Den är inriktad på forskningsstudier. Man har periodvis diskuterat om inte sjuksköterskor också skulle behöva ett AT-år, precis som AT-läkarna. Bara för att kunna träna sig praktiskt tillsammans med en mentor. Jag tror att det skulle räcka om de nyutbildade fick en mentor en månad. Då skulle det bli en sådan skillnad. Men det går ju inte – för det finns det inte folk till. Då blir det som det blir.

Birgitta Nylund berättar att hon skrevs ut från sjukhuset på fredagen.

– På en fredag är det smått kaotiskt på en avdelning. För då ska så många som möjligt hem – man behöver nämligen sängplatser till helgen. Inte nog med att hälften av styrkan var vikarier – dessutom fattades det folk, fick jag veta. De var inte fullbemannade.

”Sprang i korridoren”

– Jag upplevde det som att de bara höll på och sprang i korridoren. Det är som om det inte finns någon plan för någonting. Rätt var det var så kom det in en undersköterska och sa att man hade beställt en bil till mig. Den skulle komma inom en timma och jag skulle få ett samtal innan de kom. ”Jaså, men jag måste ha någon som möter upp mig hemma, med min rullstol. För jag åkte ambulans in”, sa jag. ”Jaha, det var det ingen som sa något om”, fick jag till svar. Då kom det en sjuksköterska och sa att de skulle ordna med det där.

”Sedan försvann jag därifrån – och glad var jag. Det verkade som att det blev värre och värre för varje minut som gick”

– ”Vid vilken tid då?”, frågade jag. ”Ja, det vet jag inte för jag fick ingen tid”, sa hon. Då slutade det med att jag ringde till min exman och frågade om han kunde komma och hämta mig på lasarettet. Och det kunde han. Sedan försvann jag därifrån – och glad var jag. Det verkade som att det blev värre och värre för varje minut som gick.

Hur fungerade det med läkarkontakten på sjukhuset?

– Ja, jag försökte prata med en läkare. Men den läkaren kunde så dålig svenska att hon inte begrep vad jag sa. Vi pratade om helt olika saker.

Birgitta Nylund berättar att det är jättevanligt med språkförbistring inom sjukvården.

”Helt annorlunda”

– Tidigare var det nästan bara läkarna som hade det problemet. Nu finns det inom alla kategorier. De allra flesta är dock suveräna, för arbeta kan de. Men det är ju det där med språket.

Vår tidning har skrivit om Birgitta Nylund vid ett flertal tillfällen. Hon har bland annat kritiserat hemtjänsten i Oskarshamns kommun. Det är därför i allra högsta grad intressant med en fördjupad bakgrundsbild.

Vi ställer några frågor om hennes yrkesbakgrund.

Var sjuksköterskeutbildningen mer praktiskt inriktad på din tid?

– O, ja – det var helt annorlunda. För det första var min utbildning på fem terminer – och jag hade praktik hela tiden. Praktiken är i princip borttagen i dag. Jag hade praktik från första till sista termin. Det är borta.

”Färdig 1980”

– I dag har de en lång placering på medicin eller kirurg i början och sedan har de någonting i slutet, tror jag. Jag praktiserade på medicin-, kirurg-, gyn-, bb-, akut- och psykmottagningar. Jag var på alla tänkbara mottagningar.

– Vi läste i block. Under en av terminerna hade vi ett akutblock, för att nämna ett exempel. Då hade vi placering på akuten och intensiven. Vi började terminen teoretiskt – och då läste vi igenom det som vi skulle ut och möta under praktiken.

Det låter som ett logiskt och optimalt upplägg. Det ändrade man på sedan…

– Ja, jag tror att sjuksköterskeutbildningen har förändrats ett tiotal gånger sedan jag gick.

När gick du sjuksköterskeutbildningen?

– Jag var färdig 1980.

Du är dessutom specialistsjuksköterska

– Ja, det är jag. När jag var färdig och hade fått min legitimation, så jobbade jag något år – och sedan läste jag medicin- och kirurgvidareutbildning. Därefter jobbade jag fackligt.

”Jag blev chef och jobbade som klinikföreståndare på ett sjukhus i Dalarna i sex år. Jag hade personalansvar för 300 personer”

– Längre fram läste jag administration. Jag blev chef och jobbade som klinikföreståndare på ett sjukhus i Dalarna i sex år. Jag hade personalansvar för 300 personer, säger Birgitta Nylund.

Hon saknade dock arbetet med patienterna – och i den vevan gick flyttlasset till Östersund.

Birgitta Nylund.

”Vad visste vi om tempo?”

– Där hamnade jag på en onkologklinik. Så onkologsjuksköterska var min sista specialitet.

Fick de nyutbildade mer hjälp på din tid?

– Ja, om man försöker jämföra 80-talet med 2020-talet, ja, då kan man slå fast att det är skilda världar. Vad visste vi om tempo på 80-talet? Inte mycket.

Ni var fler på din tid…

– Ja, vi hade en helt annan personaltäthet jämfört med hur det ser ut i dag.

”Industritänk”

– Man har jobbat på olika sätt genom åren. Ett tag hade man ett industritänk inom sjukvården. Då var det löpande band-principen som gällde. Sedan skulle man jobba i mindre grupper, som hade ett mindre antal sjuka. Det är klart att då blir det helt annorlunda. Då känner man alla och man ser direkt om det är något som inte stämmer. Det finns inget sådant kvar.

”De är halvdöende – men de ska bo i egen lägenhet”

– Folk fick dessutom mer hjälp på 80- och 90-talen. Det finns inte längre. Vi har haft några i 100-årsåldern på Solbacka. De är halvdöende – men de ska bo i egen lägenhet. Solbacka är ju inte längre ett trygghetsboende. Det räknas som ett ordinärt boende och det är bara hemtjänst som gäller. Det retar mig till tusen att det inte finns något mellanting. Skulle jag känna att jag inte klarar mig längre, då får jag åka bort till Hantverksgatan och sätta mig bland dem i 90-årsåldern, som är somatiskt sjuka. Vilken gemenskap har jag med dem? Tror du att det finns någon där som jag kan prata med? Dessvärre vet jag hur det ser ut där.

”Så ynkligt”

– Jag tycker att det är så ynkligt av en sådan här stor kommun att inte ha något mellanting mellan hemtjänst och särskilt boende. Det har jag talat om för dem.

Solbacka var ju ett trygghetsboende tidigare…

– Ja, och de har erkänt att det inte blev bra med förändringen. Nu är det något konstigt mellanting – vi har bara hemtjänst, men de har satt några som ska jobba mest här på Solbacka. Så något bättre har det blivit. Hemtjänstpersonalen som kommer till mig är i regel någon som jag känner. Men hemtjänsten är ett jätteunderligt påfund. De kommer in och gör precis det som står i deras telefoner – sedan ställer de sig och tittar på mig och frågar ”var det något mer?”. ”Ja, nej, jag kan inte komma på något”, svarar jag ofta. ”Då går jag”, säger de. Och så går de. Vad tror du händer då? Jo, då kommer jag ihåg massor med saker. Då får jag larma till Örebro.

”Nu har jag i alla fall kommit så långt att jag fattar att jag måste tala om för dem att jag är rullstolsburen”

– Nu har jag i alla fall kommit så långt att jag fattar att jag måste tala om för dem att jag är rullstolsburen. Första gången jag ringde till Örebro och bad om vatten sent en kväll, så blev de förvånade. De tyckte att det var jättekonstigt att jag inte kunde gå upp och hämta vatten själv. Man kan ju undra om de inte ska ha någon bakgrundsinformation över huvud taget om oss som larmar? Jag tycker det. I alla fall om det mest elementära. Om folk kan gå eller sitta. Och om de är klara i huvudet. Man blir så trött…

Hur hamnade du i Oskarshamn?

– Det var ett torp utanför Högsby som fick oss att flytta ner hit. Det var nämligen som så att vi hade hyrt en stuga i Timmernabben. En dag åkte vi in till Oskarshamn och tittade. Man är ju nyfiken när man är på semester. Vi gick förbi fastighetsförmedlingen och fick se ett smultronställe. Och vi föll pladask för det.

”Älskar utmaningar”

– Under de första tio åren bodde vi här på sommaren och i Jämtland på vintern. Sedan blev det för jobbigt att resa.

– Då valde vi sommaren och värmen. Den finns inte i Jämtland på det här sättet. I år finns den dock tydligen. Det är varmt i Norrland i år.

När flyttade ni ner till våra trakter permanent?

– 2002. Då valde jag att jobba inom kommunen. För det första för att jag var nyfiken. Och jag älskar utmaningar. Jag hade aldrig jobbat inom en kommun tidigare. Däremot var jag med och förhandlade fram Ädelreformen 1992 (som innebar att kommunerna tog över äldre- och handikappomsorgen).

– Det var spännande att jobba inom kommunen. När vi sedan fick hemsjukvården, så fick jag tillbaka alla mina cancerpatienter. Då hade vi många sådana patienter som behövde stöd och smärtlindring. Jag är glad över att jag fick den erfarenheten på slutet.

”Sedan pajade min rygg”

– Sedan pajade min rygg, så jag jobbade bara tills jag var 61 år. Men jag har inte tappat mitt humör – och det är jag jätteglad för. Jag är fortfarande vid gott mod.

Du blev tvungen att flytta in på Solbacka?

– Ja, jag flyttade in 2014. Först låg jag på Zafiren i Kristineberg. Jag var en svårplacerad person – i och med att jag var alldeles för ung. Jag bröt mitt högra lårben och då hade jag gått färdigt.

”Suttit sedan dess”

– Jag klarar inte både höger lårben och ryggen. Därför har jag suttit sedan dess. Någonstans var de tvungna att stoppa in mig – och så småningom fick jag lägenheten på Solbacka. Jag bor som i vilken lägenhet som helst. Jag har till och med en trerummare. Jag har det bra. En trea högst upp – med utsikt över Hantverksgatan och himlen. Det passar mig, säger Birgitta Nylund.

Birgitta Nylund.

Arkivfoto: Peter A Rosén

Dela gärna artikeln: