LÖRDAGSKRÖNIKAN
Nu är jag inne på mitt 25:e år som gymnasielärare och är fullärd och fulländad i min yrkesroll.
Skojar bara.
Det här yrket innebär ständiga förändringar, nya läro- och kursplaner och betygssystem är bara en sak som ständigt diskuteras och jag har hittills satt betyg på tre olika sätt.
I början hade jag klasser som hade sifferbetyg, 1-5, sedan följde IG, G, VG och MVG för att nu vara ersatt av bokstavsbetyg F-A.
Tror inte det är det sista betygssystem jag får uppleva, har ju ändå nästan tjugo år till pensionen.
Det handlar också om att lära sig hantera ny teknik, en ökad dokumentationsbörda och att förhålla sig till nya strömningar i den pedagogiska forskningen. Dessutom ska man hålla sig uppdaterad i sina ämnen man undervisar i.
”Tankar på att byta yrke”
Det är ett komplext yrke. Man träffar oerhört mycket människor och alla elever är speciella på sitt sätt. Olika personligheter, olika förutsättningar och olika motiverade för skolarbete.
Rollen som lärare innebär inte bara uppgiften att lära eleverna att lära – det är så mycket mer.
Under mina år har jag förstått att jag är allt ifrån lärare, mentor, sekreterare, bollplank, kurator och ibland extraförälder.
En del gånger har det funnits tankar på att byta yrke, men i grunden trivs jag förträffligt – även om det kan vara tufft många gånger är det häftigt att vara med på resan när unga personer utvecklas och tar kliv mot framtiden. Alla elever utvecklas – från var och till vilken nivå är förstås olika, men ALLA utvecklas.
Dock ska man inte sticka under stol med att en bra egenskap att vara utrustad med är tålamod.
Att kunna hålla sig lugn och saklig är naturligtvis också bra när tonåringar inte alltid förstår vad man menar eller är intresserade av att lyssna.
Man behöver förstås gedigna ämneskunskaper, det är en grundförutsättning och en trygghet, men jag skulle nog säga att man behöver empati i ännu högre utsträckning – att kunna sätta sig in i och åtminstone försöka förstå hur eleverna har det, hur de mår och känner. Du måste kunna läsa av människor, känna av situationer.
Självklart måste man vara tydlig i sin ledarroll – barn och ungdomar mår bättre av och vill ha ramar att hålla sig till – det är i alla fall min erfarenhet.
Alla kan inte vara intresserade av dina ämnen, det måste man respektera, många elever har det tufft på hemmafronten, en del kommer från andra länder, språkproblem och sociala mönster ställer till det. Hormoner, kärleksbekymmer – ja skolan och dess elever är en spegling av hela samhället med allt vad det innebär.
”Gamla elever hälsar”
Hur har de här första 25 åren gått för mig då? Skapligt måste jag nog säga.
Gamla elever hälsar fortfarande på mig på stan och de ser oftast glada ut – jag tar det som ett gott tecken.
En av de viktigaste sakerna för elever att lära sig är att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Att förstå att det man gör får konsekvenser.
Det är inte alltid det lättaste då skolan är lite av en skyddad verkstad och olika regler gör att du kan missköta dig under ganska lång tid utan att det händer så mycket. Elevens rättigheter är betydligt större än skyldigheterna trots att gymnasiet är en frivillig skolform.
På en arbetsplats hade det inte accepterats.
Så att skolan ska lära för livet och knyta an till ”verkligheten” stämmer inte i alla avseenden.
Vissa verkar till och med tro att det är lärarens ansvar att se till att eleverna klarar godkänt i sina ämnen och kurser.
Lärarens ansvar är att ge eleven så bra förutsättningar som möjligt att klara sina studier, men arbetet måste eleven göra själv – vad är skolan värd annars? Och vad har man lärt sig då?
På tal om ansvar så fick jag i dagarna påminna en elev om att hen riskerade att inte få betyg överhuvudtaget i en kurs, alltså ett streck. Inte bra – det blir ingen gymnasieexamen då. Anledningen var att hen inte hade lämnat in några som helst uppgifter eller gjort några skrivningar – jag hade helt enkelt inget att bedöma.
Någon dag senare fick jag in en uppgift av eleven med meddelandet ”Fixade lite snabbt – hoppas du är nöjd”…
Huruvida jag är nöjd eller inte är ju helt ointressant. Förmodligen blir jag inte så nöjd av att läsa en snabbt hoprafsad uppgift.
Elever som gör saker för att läraren ska bli nöjd har inte fattat grejen, de ska jobba för sin egen skull – när eleverna förstår det har de knäckt en av de viktigaste koderna för framgång i både skolan och livet.
Just det egna ansvaret sätts på prov i dessa dagar. Distansundervisningen ställer stora krav på eleverna och lärarna.
”Tappar helt strukturen”
Distansarbete passar olika människor olika bra – vuxna som skolungdomar. Vissa strukturerar upp sin tillvaro och skapar bra rutiner som ger effektivt arbete – andra tappar helt strukturen.
Jag möter båda kategorierna i min undervisning nu.
Vissa klarar sig mycket bra och för andra ar det betydligt svårare, de vittnar om att de inte får mycket gjort. Man sitter i soffan framför skärmen hela dagen, blir nästan apatisk.
Jag har själv möjligheten att välja om jag vill arbeta hemifrån eller på skolan och i princip alla dagar är jag på jobbet, det ger mig struktur och det är skönt att skilja på ”jobb” och ”hemma”. Dessutom har jag en del undervisning på högstadiet också, så ena timmen har jag ”riktig” lektion med 25 elever och nästa har jag videomöte med sju elever. Lite märkligt.
Den här terminen lär det inte bli fler ”riktiga” lektioner på gymnasiet men jag hoppas verkligen att det är tillbaka till det normala när höstterminen börjar.
Visst har tekniken och distansundervisningen fungerat riktigt bra, men det ersätter inte kontakten och dynamiken i klassrummet.
Däremot tror jag att vi kommer att använda oss mer av virtuella möten på olika sätt framöver.
Nu hoppas jag bara att eleverna runt om i landet lyckas slutföra terminen på ett så bra sätt som möjligt – för deras skull.
Trevlig helg!
Ta hand om varandra!
TEXT
Thomas Wennerklint
