SANDLÅDAN

Det var en gång ett land som låg i en stor sandlåda.

Sandlådeinvånarna hade – i demokratiska val – röstat fram olika partier som företräddes av Magdalena, Per, Märta, Nooshi, Annie, Nyamko, Ebba, Ulf och Jimmie.

En majoritet av sandlådeinvånarna ville framför allt ha rejält höjda pensioner, sänkta bränslepriser, en välfungerande skola, vård och omsorg – samt en stark A-kassa, jobb till alla och en migrationspolitik som genomsyras av sunt förnuft.

Men människorna som bestämde i sandlådan bjöd mest på käbbel.

Magdalena, Per, Märta, Nooshi och Annie – som satt och lekte med röda och gröna hinkar och spadar dag ut och dag in – var överens om att man inte ska prata med Jimmie – trots att Jimmie, exempelvis, ville höja pensionerna.

Det var en så kallad principfråga, brukade det rödgröna gänget säga.

”Jimmie blev jättearg”

Per hade dessutom sagt att Jimmie hade bruna spadar och hinkar.

Jimmie blev då jättearg. ”De är inte alls bruna”, fastslog han.

Per ändrade sig dock inte i frågan.

Magdalena, Per, Märta, Nooshi och Annie vägrade dessutom att leka med Ulf och Ebba, som lekte med blålila hinkar och spadar.

Fnös åt honom

Ulf och Ebba gillade varandra och de pratade gärna med Jimmie (de ansåg inte att hans hinkar och spadar var bruna) – men de undvek helst Magdalena, Per, Märta, Nooshi och Annie. Vad Nyamko tyckte visste ingen. Hon kunde tänka sig att leka med Ulf och Ebba, men helst inte med Jimmie. De flesta pratade dock om att Nyamko och hennes väljarbas, som lekte med ljusblåa hinkar och spadar, var på väg att försvinna från sandlådan på grund av att nästan ingen tyckte som dem längre.

Jimmie tyckte om Ulf och Ebba – och han kunde tänka sig att prata med några av de andra också, när det kom till vissa sakfrågor. Men Magdalena, Per, Märta, Nooshi och Annie fnös bara åt honom – varenda gång.

Det var svårt att få fram en stabil majoritet i sandlådan på grund av att Annie vägrade leka/prata med de så kallade ytterkantspersonerna – Nooshi och Jimmie (Nooshis hinkar och spadar hade varit hemskt röda en gång i tiden och det vägrade Annie glömma, hon hatade nämligen hårt röda hinkar och spadar, och Annie kunde inte tänka sig att leka med Jimmie på grund av att hans spadar och hinkar var bruna, eller åtminstone hade varit bruna för cirka 30 år sedan).

Får inte leka med Nooshi

En dag visade det sig att Magdalena hade pratat med Nooshi, trots att Annie hade sagt att Magdalena (som anser att hon bestämmer i sandlådan) inte får leka med Nooshi.

Annie blev jättetjurig och bestämde sig för att Ulf, Ebba och Jimmie skulle få bestämma i sandlådan i stället – med Magdalena som ansiktet utåt.

Nooshi och Annie var för övrigt jättearga på varandra.

Men Märta och Per var argast. De blev så arga att de lämnade Magdalenas styrhytt.

Magdalena, som också lämnade nämnda hytt och kom tillbaka till densamma några dagar senare, var alltjämt ledarinnan i flocken – men det var Ulf, Ebba och Jimmie som bestämde vad hon skulle göra.

Snurrigt värre.

”Alltihop handlade om hur många som ville prata med Nooshi och Jimmie, som satt i varsitt hörn av sandlådan”

Alltihop handlade om hur många som ville prata med Nooshi och Jimmie, som satt i varsitt hörn i sandlådan.

Vem skulle ta vem?

Enligt förståsigpåarna och murvlarna i sandlådan var Annie tvungen att välja en vacker dag.

Tjurigt

Men hon satt mest och tjurade, trots att alla visste att hon måste börja leka med Nooshi – eller Jimmie – för att sandlådeinvånarna skulle få ett fungerande styre.

Annie brukade säga att hon satt i den ”breda mitten” i sandlådan, men hon var faktiskt ganska ensam där.

Vanliga sandlådeinvånare brukade lyfta fram ett gammalt Astrid Lindgren-citat i sammanhanget:

”När människor med makt slutar att lyssna på folk, då är det dags att byta ut dem.”

Hur det gick för sandlådefolket?

Det är okänt…

Foto: Freepik