OSKARSHAMNS KOMMUN

Ytterligare en mamma har hört av sig till ON efter att ha läst artikeln om föräldrarna som säger att deras barn har blivit kränkta, systematiskt mobbade och utsatta för många övertramp – av både ledning och lärare – på en högstadieskola i länet.

– För oss gick det så långt att socialen tog vår son och placerade honom i ett annat hem, efter ett LVU-beslut, säger hon.

Sonen, som nu är i övre tonåren, hade det bra på förskolan.

– Men i första klass hamnade han i en resursklass, som sedermera lades ned – och då fick han gå i en vanlig klass i tvåan, säger mamman, som bor i Oskarshamns kommun.

”De frös ut honom”

EN MAMMA I OSKARSHAMNS KOMMUN

– Det fungerade fram till årskurs fem. Men han hade bara en kompis, de andra ville inte veta av honom på grund av att han var lite överviktig. De frös ut honom. Det slutade med att han blev hemmasittare i sexan. Han fick en preliminär Adhd-diagnos och när han kom till högstadiet gick det bara utför. Han hamnade i en vanlig klass igen, med en resurshjälp som inte fungerade, och han valde då att stanna hemma och spela spel med sina spelkompisar i stället. I åttan fick han vara i en stödklass – för elever från sjuan, åttan och nian – och det fungerade bra. Men sedan skulle han ut i en storklass igen och då blev han återigen hemmasittare. Han klarar inte av att sitta i en storklass – han hänger inte med. Han mådde jättedåligt och sa att ingen förstod hur han hade det. ”Vem vill gå till skolan när man inte har några vänner?”, sa han.

Skyllde på föräldrarna

– Det ledde till att kommunen tog honom på grund av hans överviktsproblem. Och där är vi föräldrar medskyldiga, vi gav honom för mycket mat, men det var aldrig någon som tog tag i problemen med skolgången. De tittade inte på hans psykiska mående. Det visade sig senare att han har en tydlig autismdiagnos. Men i Oskarshamns kommun sa de bara att det var vi föräldrar som hade skapat problemen.

På det nya stället har man hittat en skolgång som fungerar för honom.

”Han vill inte komma tillbaka till hemkommunen”

– Han får den hjälpen han behöver och han går halvdagar och läser bara vissa ämnen nu under sitt första år på gymnasiet. Det går framåt. Han kommer att bo kvar där tills han fyller 18 år. Han vill inte tillbaka till hemkommunen. Och nej, varför skulle de få möjlighet att förstöra hans liv igen? Kommunen måste ta sig i kragen när det gäller diagnosbarnen, säger mamman.

”Hemskt”

– Det här är hemskt. Visst, viktproblemet köper jag – där har inte vi föräldrar orkat fullt ut. Men han skrek och sa att han inte ville när vi försökte få honom till skolan. Vi kunde inte lyfta ut honom i bilen och tvinga honom till skolan. Jag körde honom till skolan några gånger – men han grät bara. Han vill inte gå ut ur bilen. Han mådde så fruktansvärt dåligt. Ska våra barn behöva ha det så?

”Det finns barn som verkligen skulle behöva flytta ifrån sina föräldrar – men de bor kvar”

– Det finns barn som verkligen skulle behöva flytta ifrån sina föräldrar – men de bor kvar. Vi fick heller inte chansen att berätta vår version för politikerna i kommunen. De tittade bara på pojkens vikt. Samtidigt går kommunen back med flera miljoner kronor på grund av alla utplacerade barn. Hjälp familjerna i hemmen i stället. Det var en politiker som föreslog det – att vi skulle få hjälp i hemmet i stället för att lyfta ut honom. Nu kostar han jättemycket för kommunen varje månad. Och det är skolgången som har orsakat detta. Jag skulle aldrig gå till mitt jobb om jag visste att ingen vill prata med mig.

”I början älskade han att vara i skolan”

Fick er son bra hjälp på låg- och mellanstadiet?

– Ja, det tycker jag – där hade han hjälpfröknar. Och i början älskade han att vara i skolan. De stora problemen kom i sjuan. Han kom till en stor skola och han hade inga kompisar. Det slutade med att han började sitta hemma i stället. Han orkade inte gå dit, vilket sedan ledde fram till en orosanmälan.

ON pratar med Anton Sejnehed (S), ordförande i bildningsnämnden i Oskarshamns kommun, på torsdagen.

”Det är jätteviktigt med en likvärdig skola – men jag tänker att likvärdig skola inte får innebära att det är lika för alla”

ANTON SEJNEHED (S), ORDFÖRANDE I BILDNINGSNÄMNDEN I OSKARSHAMNS KOMMUN

Jag har under de senaste dagarna pratat med ett flertal föräldrar som vittnar om att skolor arbetar på olika sätt när det gäller elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Varför kan inte bildningsnämndens politiker arbeta fram tydliga riktlinjer, så att alla jobbar på samma sätt?

– Det är jätteviktigt med en likvärdig skola – men jag tänker att likvärdig skola inte får innebära att det är lika för alla. Det vore fel. Då har vi inte barnens bästa i fokus. Barnets bästa innebär att vi behöver göra olika, med tanke på att det finns olika anledningar bakom behovet.

– Då behöver vi möta det behovet. Därmed blir det olika lösningar, svarar Anton Sejnehed.

– Men vi ska ha en likvärdighet när det kommer till tryggheten. Man ska få den hjälpen man behöver. Sedan kan den hjälpen se olika ut från elev till elev.

Om det kommer signaler om att det inte fungerar på en skola – vad kan då bildningsnämndens politiker göra? Ni är ju ytterst ansvariga…

– Ja, då handlar det om en tillgänglig skola, som är ett prioriterat utvecklingsområde. Men skollagen tillåter inte att vi går in och beslutar om skolans inre organisation. Det är rektorn som tar de besluten. Det är lagstadgat. Vi sätter de prioriterade utvecklingsområdena, om en tillgänglig skola. Vi har haft en jättestor fortbildningsinsats som avslutas nu i vår, där alla skolmedarbetare har fått prata om interkulturellt förhållningssätt – alltså om hur vi bemöter varandra. Och om hur vi tar vara på varandras kunskaper och erfarenheter.

– Det handlar också om det språk- och kunskapsutvecklande arbetet.

”Det är framför allt chefen för den centrala elevhälsan som följer upp de här frågorna”

ANTON SEJNEHED

– Sedan följer vi upp frågorna noggrant och frågar hur skolorna jobbar. Nu hade vi Norra skolan här i nämnden. Tidigare har vi haft Rödsleskolan och Kristinebergskolan här. Det är framför allt chefen för den centrala elevhälsan som följer upp de här frågorna.

Men hur reagerar ni om ni får in signaler om att kommunens skolor arbetar på olika sätt när det kommer till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?

– Det händer att vi nämndledamöter får telefonsamtal och mejl med synpunkter. När jag får in synpunkter, så pratar jag alltid med Lotta (Lindgren, skolchefen i kommunen), verksamhetschefen och ansvarig rektor, såklart. Jag ställer frågor om bakgrunden och så vidare. Rektorerna träffas dessutom i rektorsgruppen en gång i veckan. Där resonerar de om hur vi får en likvärdig skola i Oskarshamns kommun, säger Anton Sejnehed.

”Vi tar alltid synpunkter på allvar”

LOTTA LINDGREN, SKOLCHEF I OSKARSHAMNS KOMMUN

– Anton har redogjort för det på ett väldigt tydligt sätt. Vi tar alltid synpunkter på allvar. Vi har en särskild rutin för klagomål på utbildningen. Sedan är det otroligt viktigt, det som Anton säger, att det inte finns en lösning. Det finns inte ett sätt. Om nämnden, mot förmodan och mot all lagstiftning, ändå skulle gå in och säga att ”ni ska göra så här”, så kommer det inte att hjälpa alla barn och elever, säger Lotta Lindgren.

”Det vi kan göra som nämnd, och som vi har gjort, det är att vi kan resursfördela mer”

ANTON SEJNEHED

– Det vi kan göra som nämnd, och som vi har gjort, det är att vi kan resursfördela mer. Att vi använder ekonomin. Det är vårt styrmedel. Där har vi gått in och lagt mer på det som vi kallar verksamhetsstöd. Det mesta går ut som en elevpeng, lika mycket till alla elever beroende på vilken årskurs de går i. Sedan har vi verksamhetsstöd. Och det är medel som kommunala skolor, eller friskolor, kan söka för elever med extra behov, om det inte går att lösa det inom ramen för elevpengen. Där har vi ökat upp resurserna. Det finns mer pengar att söka. Och det öppnar också upp för utökade insatser, säger Anton Sejnehed.

Foto: Freepik (översta bilden)