INSÄNDARE
Jag känner en djup oro inför framtiden inom LSS, särskilt när jag ser hur en nära vän mår på sitt boende.
Under lång tid har jag bevittnat det som jag upplever som allvarliga brister i omsorgen.
Det gör mig både ledsen och frustrerad.
Det är hjärtskärande att se någon jag bryr mig om känna sig ignorerad och nedprioriterad.
Kan inte blunda
Vi kan inte blunda för problemen längre.
Trots att vi vid upprepade tillfällen har framfört kritik och påtalat brister kan jag inte se att situationen har förbättrats.
Ansvariga har tagit emot synpunkterna, men förändringarna uteblir.
Enligt de besked som vi har fått ska min vän få möjlighet till utevistelse, men alltför ofta blir den inte av.
Utevistelsen är viktig för hans välmående och livskvalitet.
”När han i stället blir kvar inomhus uppstår en känsla av instängdhet och isolering”
En orolig vän
När han i stället blir kvar inomhus uppstår en känsla av instängdhet och isolering.
Jag är djupt orolig för hur detta påverkar honom.
Personalens situation är också alarmerande.
De kämpar för att få vardagen att fungera, men jag upplever att bemanningen ofta är otillräcklig.
Personalen helt avgörande
Personalen är helt avgörande för min väns vardag och de hjälper honom med allt från grundläggande behov till att skapa en meningsfull tillvaro.
Men de hårda arbetsvillkoren gör att tiden och utrymmet för den där extra omtanken och det personliga engagemanget inte alltid räcker till.
”Det är frustrerande att se personalen arbeta under en sådan press”
Det är frustrerande att se personalen arbeta under en sådan press.
När bristen på personal har tagits upp har ekonomin återkommande angetts som förklaring.
Det riskerar att skapa en känsla av att min vän reduceras till en post i en budget, i stället för att betraktas som en människa med egna behov, rättigheter och önskemål.
Det som skrämmer mig mest är att jag inte upplever att alla allvarliga händelser följs upp med det allvar som krävs.
Det har enligt min bedömning förekommit situationer där omsorgen har brustit och där det funnits en risk för att min vän skulle komma till skada.
Tysta och osynliga
I stället för tydliga besked om ansvar och åtgärder har jag upplevt att händelserna har tonats ned.
Det känns som att människor som verkligen behöver stöd riskerar att bli tysta och osynliga i systemet.
”Jag undrar hur många fler som lider i tysthet?”
Jag undrar hur många fler som lider i tysthet?
Vad händer med våra medmänniskor som har svårt att själva göra sina röster hörda?
Hur många fler måste genomgå liknande erfarenheter innan vi som samhälle reagerar?
Måste våga fråga
Vi måste våga fråga varför ekonomiska hänsyn får väga tyngre än mänsklig värdighet och livskvalitet.
Det är dags att kräva förändring.
Ingen ska behöva leva under sådana förhållanden.
Jag uppmanar alla som berörs av LSS att stå tillsammans och kräva förbättringar.
Vi kan inte låta bristerna fortsätta.
Vi måste gemensamt arbeta för en bättre framtid, där människors röster hörs och deras behov tillgodoses.
Jag är rädd för vad som kommer att hända om ingen agerar.
Låt oss inte vänta tills det är för sent.
En orolig vän
