TISDAGSKRÖNIKAN
Efter sommarens stiltje hettar verksamhetsnivåerna upp sig, för att sedan sakta åter svalna inför den kommande julen.
Där är vi nu, i det stora hela.
Det går fort!
Det är välkänt att tempot ökar på landsbygden när naturens gåvor ska hämtas in.
Efter skörd och höstbruk fortsätter aktiviteten i skogen, som förser oss med allt från dasspapper till kartong för emballage av allsköns onödigheter som far runt vår jord i en aldrig sinande ström.
Det är också dags att samla in animalisk föda från våra skogar – genom jakt.
Med början kommande helg är det hundratusentals kvinnor och män som befolkar våra skogar i akt och mening att ta del av den tillväxt de vilda djuren stått för under sommaren.
“Har alltid använts”
Jakten är inte bara ett kliniskt insamlande, den fyller även en stark social funktion och gemenskap som de flesta uppskattar och ser fram emot.
Vår natur har antagligen alltid stått under ständiga hot från krafter som vill dra nytta av dess tillgångar.
Skogen syns tydligt, men mycket annat döljs under ytan.
Skogen har alltid använts – inte minst för bränsle och byggmaterial.
Nu försöker man få oss att tro på något “grönt” och nytt i form av etanol, biobränsle och pyrolys.
Problemet med naturen är inte vad den innehåller, utan hur och var tillgångarna finns och hur de reproduceras.
Det finns helt enkelt inte hur många träd, grenar och kvistar från avverkningar eller material man kan göra gas av.
Det som finns under markytan vet vi sedan länge hur det ska tas om hand. Först var det malm på sjöbottnar som plockades upp och bearbetades i gropar på strandkanten, vilket så småningom blev till järn. Metoderna utvecklades till gruvor, masugnar och hyttor. Det gjorde oss konkurrenskraftiga ute i Europa – med kulor, krut och kanoner.
Nu letas det mineralfyndigheter i våra trakter så det står härliga till – av företag från Australien!
“Man kan konstatera att våra myndigheter är givmilda med tillgångar som inte är deras egna”
Wolter Stackelberg, krönikör
Om det blir gruvor återstår att se, liksom vad vi får ut av det, eller om hela kakan hamnar på andra sidan jorden.
Man kan konstatera att våra myndigheter är givmilda med tillgångar som inte är deras egna.
Det går även mot höst vad gäller generositeten kring den livskvalitet människor åtnjutit i områden långt från ära och redlighet – enligt beslutande i någon för de allra flesta obetydlig centralort ute i vårt avlånga land.
Livsvillkoren på landsbygden är högst individuella, men uppskattade av de boende – annars hade de bott i en lägenhet i Västervik, Gamleby eller Mönsterås.
“Inte lätt”
Baksidan är många gånger ett byngligt liv med resor, skolskjutsar, strömavbrott, läckande tak och trasiga värmesystem.
Det här har också lovats bort till utländska intressen med dollartecken i ögonen – illa fördolt med mantrat om “grön omställning”.
Ögonblicket då politiker i ett antal kommuner omkring oss tvingas – eller har tvingats – lägga mumligt svammel bakom sig och bestämma huruvida mänskliga livsvillkor ska kastas över bord till förmån för gigantiska, bullrande och blinkande stålmonster är äntligen här.
Det är inte lätt att vara politiker.
Vem är människa att döma andra till försämrad ekonomi, dagliga störningar och kanske till och med livslång ohälsa?
“En spegel som för många varit trasig eller rent av inte funnits”
Jo, det är lätt – om man bara tittar sig i spegeln och frågar vem man är till för.
En spegel som för många varit trasig eller rent av inte funnits.
I vårt närområde har Kinda kommun, genom kommunstyrelsen, fattat beslut att utnyttja det kommunala vetot.
Det har lett till att exploatören meddelat att projektet läggs ned.
Nu återstår konfirmation av beslutet i kommunfullmäktige om någon vecka.
Mycket tyder på att Åtvidaberg väljer samma väg, vilket de i och för sig redan gjort en gång, med följden att exploatören (samma som i Kinda) justerade ned antalet verk, vilket krävde ett nytt beslut.
Även det ska konfirmeras av kommunfullmäktige.
Som jag skrivit tidigare är det starka krafter långt över våra huvuden, vars ekonomi påverkas, som kommer göra allt i sin makt för att projekten ska leva vidare.
“Återstår att se”
För att rädda det som räddas kan, finns inget som hindrar att projekten säljs.
Det kan bara förhindras genom ett gediget arbete med översiktsplan/energiplan, där det fastställs att det inte finns plats för storskalig industriell vindkraft i kommunen.
På så vis skapas långsiktighet och trygghet för medborgarna.
Detsamma gäller Västerviks kommun, som jobbar med sin energiplan men verkar ha lite problem med tydligheten.
Förhoppningsvis tar de intryck av grannkommunerna och väljer en gemensam hållning.
Det återstår dock att se.
EU har varit mycket aktivt i frågan om “den gröna omställningen”.
Där börjar man vackla i takt med att svårigheterna med att hitta fungerande gröna alternativ blir tydliga.
Är det inte människor och miljö som tar stryk, så är det ekonomin på lokal och nationell nivå.
Någonstans längs denna kedja brister den svagaste länken.
“Förbereder mig”
En sådan kan vara bullerpåverkan från vindkraftverk, som producerar för örat ohörbart ljud men som kan leda till oåterkalleliga sjukdomstillstånd, till exempel vaskulär demens.
Nu har EU-parlamentet beslutat att vindkraftens bullerpåverkan ska utredas ordentligt – inte bara genom hörsägen eller gamla och icke tillämpbara utredningar.
Ju högre verk, desto större vingspann.
Man behöver inte vara professor för att räkna ut att bullerpåverkan ökar med verkens storlek.
Nu förbereder jag mig för den kommande jaktsäsongen – hoppas ni som kan gör detsamma.
Lycka till och på återseende.
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
