DEBATTARTIKEL
Det är något visst med att göra någonting helt färdigt.
Det kan vara stora som små projekt, mer eller mindre nödvändiga.
För mig så kan till och med sysslor som egentligen är ganska otrevliga bli gjorda enbart på den känsla av vällust som förväntas när det är klart.
Tyvärr stannar en del saker av i förtid ändå. I de allra flesta fall är det frågan om ursäkter och svalnat intresse, men då och då inträffar något som vänder upp och ner på planerna.
För ganska exakt två år sedan så tog vi oss an ett ganska stort sådant projekt – byte av tak på huset. Oaktat att proffsen skulle göra det allra viktigaste så fanns det en hel del saker att göra runt omkring. För mig, som i allt större utsträckning lever som kontorsråtta, skulle det bli en utmärkt kontrast till en vardag fylld av skärmar.
Känns lite förbjudet
När det ska ”hantverkas” så är det egna tålamodet, och intresset, starkt beroende av rejäla verktyg. Prylfixerad är inte riktigt rätt ord, men just här har vi en akilleshäl. Det blir gärna verktyg som är lite dyrare än vad som är motiverat för en amatör som mig. Samtidigt blir känslan i magen ungefär samma när man i smyg köpte godis mitt i veckorna under högstadietiden. Det känns lite förbjudet på något vis. Inköpen kräver alltid en viss inre diskussion för att ”Villhöver” ska kunna gå vinnande ur striden.
”Det blev till slut lite ”godis” efter att ha övertygats av mitt inre som sade: om du bjuder dina kompisar (läs lånar ut) så är det inte så fel. Dessutom var det ju ett helt tak att fixa med!”
Kenny Svahn, Kustlandspartiet
Det blev till slut lite ”godis” efter att ha övertygats av mitt inre som sade; om du bjuder dina kompisar (läs lånar ut) så är det inte så fel. Dessutom var det ju ett helt tak att fixa med!
Full av brööhte
Det skulle visa sig att verktygens betydelse för motivationen kom att bli försumbart i jämförelse men vad som skull inträffa den semestern. Ungefär halvvägs in i processen var hela trädgården full av ”brööhte”, som vi höglandsbördiga säger, och det behövdes göras ett par vändor till tippen. Det hade rekvirerats en släpvagn för ändamålet (villhöver hade inte ännu inte vunnit just den diskussionen än) som skulle lånas av en kompis.
Till saken hör att jag kopplat på en hel del släp förut, men det kan man kanske inte tro efter att ha läst nästkommande rader. Det passar ändå fördomen om medelålders män på något vis. Självförtroendet är det inget fel på, och när man gjort en sak så många gånger förut, varför inte skoja till det för sig? Det går alltid att spara någon halvsekund och samtidigt mångfaldigt öka risken för skada på både person och egendom.
”Det gick åt helsike”
Undertecknad är egentligen inte den personen som brukar strunta i riskerna, men det hjälpte föga. Jag hade agerat, och det gick åt helsike.
Inte gjorda för det
Utan att vara för detaljrik och därmed riskera att få känsliga läsare att kisa placerades dragstången, och med det en icke försumbar del av släpets vikt, på mitt högra pekfinger. Så här i efterhand var detta synnerligen olämpligt.
Pekfingrar är tydligen inte ”gjorda för det” som min pappa lite diplomatiskt brukade säga till mig som barn efter att någon använt något på fel vis så att något nu var delad i fler delar än det ursprungligen var tänkt.
Bröt jag fingret?
Det konstaterades vid första anblick att det numera fanns ett inte så snyggt sår på fingrets ovansida och därifrån rann det otvetydigt en röd vätska.
”Borde jag kanske söka vård?”
Kopplingen av släpet avbröts.
Därefter en avig knackning på dörren för att se om någon var hemma. Jag ville få en så kallad second opinion på min skada, borde jag kanske söka vård?
Dörren öppnades. Jag anhöll om att få låna lite papper att linda runt fingret och vi konstaterade gemensamt att det nog var bäst att visa skadan för någon som vet bättre.
Det hela såg ganska ganska makabert ut, rött och vitt som fladdrade i pålandsvinden, likt en engelsk flagga.
Hemmafixare på akuten
Jag såg framför mig mitt namn som affischnamn för fördomsprofilen ”hemmafixare på akuten”. I synnerhet i semestertider.
Än så länge så hanterade min kropp detta ganska bra, och fingrets nervbanor påkallade inte min uppmärksamhet alltför mycket. Det skulle snart bli ändring på det.
Det slogs en signal, med viss möda, till min fru.
Jag tillkännagav kort och koncist att släpvagnshämtning avbrutits och att ett nytt uppdrag påbörjats som låg utanför den ursprungliga färdplanen.
Väl i Billy (bilen) klappade jag honom tacksamt på ratten och tänkte att det var tur han är en automatväxlad bil, det moment kändes just nu ganska utmanande.
Lyckligtvis befann vi oss ”inomskärs”, så resan var inte särskilt lång. Vi skulle nog klara av detta tillsammans.
Ett bultande finger…
Ungefär samtidigt som Billy startade började bultandet i mitt finger.
I takt med att adrenalinet rann ur mig tilltog smärtan och med det ökade även märkligt nog trycket på gaspedalen.
Billy prutade till och med lite på hastighetsbegränsningen, men fortfarande inom vad vi gemensamt ansåg som rimligt under omständigheterna.
”När vi närmade oss centrum så tänkte jag att om en polis stannar oss nu så är det bara att hålla upp den engelska flaggan runt mitt finger”
När vi närmade oss centrum så tänkte jag att om en polis stannar oss nu så är det bara att hålla upp den engelska flaggan runt mitt finger.
Något körkort skulle inte gå att fiska fram ur plånboken ändå!
Eftersom en olycka sällan kommer ensam kryssade vi oss in mitt i en färjelossning.
Svordomar gör sig inte riktigt i text, men om jag säger ”roadrage” kan den med lite fantasi föreställa sig några kraftfulla uppmaningar till mina medtrafikanter, och i synnerhet dem som just då, enligt mitt tillfälliga tycke, körde onödigt varsamt och försiktigt.
Till slut ankom vi till sjukhuset och Billy lämnades på parkeringen.
”Medelålders man, arbetat på egen hand, självåsamkad skada i finger”
Jag promenerade raskt in och annonserade mig i luckan:
– Medelålders man, arbetat på egen hand, självåsamkad skada i finger.
Inledande egen diagnos:
– Dumhet.
But if you’re going to be dumb, you’re gonna be tough.
Sen sattes jag ner att vänta.
Jag var väl medveten att jag var lågt prioriterad och att det kunde ta tid.
Det var ändå en söndag och semester.
Det kom och gick en handfull personer som absolut behövde hjälp mer angeläget än mig.
Var det brutet?
Jag hänvisades slutligen till ett rum för att få såret tvättat.
I korridoren utanför hördes personalen fråga varandra om de hunnit gå på lunch.
När den sköterskan tagit hand om såret återvände med ett par värktabletter poängterades det att det för min del fick de gärna ta rast, jag kunde allt vänta lite till.
Hölls fingret stilla kändes det dessutom inte så farligt. Var det verkligen brutet?
När det senare kom en läkare för undersökning ställdes frågan om jag själv trodde att jag brutit mitt finger.
Ingen aning blev svaret.
”Jag har aldrig brutit något, jag vet inte hur det känns”
Jag har aldrig brutit något, jag vet inte hur det känns.
Det var inte helt sant, jag hade ”brutit” skallbenet en gång, men av det saknas egentligen minnesbilder.
När läkaren klämde lite lätt över fingret så kunde det, som åklagarna säger, ställas bortom allt rimligt tvivel att något var ordentligt fel i mitt finger.
Som respons kom en sammanbiten plötslig och burdus inandning, nästan som en frustning åt fel håll.
Läkaren verkade ta notis om detta och jag skickades upp på röntgen, åtföljd av inte bara en utan två ledsagare.
– Skickar ni alltid två?
Jo, så var det, intygade den ena av dem.
Jag tänkte för mig själv att de kanske hade skickat med en för varje åkomma.
Den ena för åverkan på fingret, den andra för undertecknads temporära oförmåga att tänka efter före.
Tillsammans åkte vi hissen upp, undertecknad alltjämt iförd både arbetsbyxor och skyddsskor.
Det var hemsk otur att jag inte ställt släpet på en tå i stället tänkte jag…
Väl uppe på röntgen gick det hela mycket snabbt och behändigt.
Mitt finger, eller snarare benet inuti, var av, både kors och tvärs!
Och röntgenmaskinisten tycktes vara så fascinerad av hur skadan åtdragits att händelseförloppet både vackert och detaljerat fick återberättas igen.
Vem vet, plåtarna kanske hamnar på någon hall-off fame i fikarummet?
”Om personalen nu hinner få någon rast vill säga”
Om personalen nu hinner få någon rast vill säga.
But if you’re going to be dumb, you’re gonna be tough var det ja.
Fingret skulle fixeras och såret sys.
Stygnet lades utan bedövning med motiveringen att det ändå skulle gå på ett ut ur ett smärtperspektiv.
Ett helt nytt perspektiv för mig.
Men man kan ändå känna sig lite häftig efter att ha sytts utan bedövning.
En perfekt historia att återberätta (och överdriva!) för eventuella framtida barnbarn.
För att summera resten av upplevelsen inklusive rehab, med mera, så är jag ändå nöjd med utfallet.
Men att personalen inte hann ta rast – det gjorde mig mer bekymrad än mitt finger.
Detta var långt innan akuten i Oskarshamn stängdes för spontanbesök, utvecklingen har inte skett över en natt.
Hur gick det sen då?
Det kan tyckas trivialt att bryta ett pekfinger.
Ganska svårt
Även om jag lägger mycket tid i skog och mark utgörs jobbet i allt större utsträckning av pennrytteri.
Då bör det beaktas just att det digitala livet blir ganska svårt med en bandagerat pekfinger.
Ska det skrivas rapporter (eller kåserier) på tangentbord får man lika mycket (mental) mjölksyra som att springa intervaller uppför Hjortberget – i Foppatofflor.
Sen var det taket.
Det gjorde inte klart sig själv, men det gick!
För nästa takbytare finns det dessutom liten berättelse att läsa på råsponten.
Även historien har sin komik så var den trots det pajade fingret – greppbar.
I år råkade ett av barnen ut för en olycka med en misstänkt hjärnskakning.
Skador mot huvudet är otäcka, i synnerhet med egen erfarenhet som barn av allvarliga skallskador och neurointensivvårdsavdelning.
De upplevelserna, även om man har minnesluckor, lugnar tyvärr inte en förälder när det i sin tur händer barnen och akuten är stängd för spontanbesök.
”Vi satt i telefonkö till 1177 betydligt längre än vad våra nerver klarade av”
Vi satt i telefonkö till 1177 betydligt längre än vad våra nerver klarade av.
Efter lite omsvep via ett oanmält besök på vårdcentral (utan att ha kommit fram till 1177) hamnade vi till slut på akuten i Oskarshamn ändå, men först efter att vi skickats hem en vända emellan med uppmaningen att ringa 1177 igen om något försämrades.
Och försämrades gjorde det – och vi fick ringa igen för att få komma in på akuten. Sammanfattningsvis en ganska påfrestande episod som slutade med sjuktransport och en natt i Västervik.
Läsaren ska ta med sig detta som en ögonblicksbild.
Samtidigt finns det förmodligen fler som kan vittna om att det nya upplägget inte fungerar som det ska.
Mitt pekfinger kommer att påminna mig som sin närvaro länge än, förmodligen livet ut.
Men det fungerar.
Sjukhuset ska utvecklas
Det spelar heller ingen som helst roll för mig personligen så länge de som verkligen behöver hjälp akut får hjälpen snabbt, utan att bollas flera gånger mellan 1177 och vårdmottagningar.
Det är en påfrestning som inte kan mätas i statistiken över genomsnittliga svarstider på 1177.
Vi i Kustlandspartiet vill att Oskarshamns sjukhus ska utvecklas, inte avvecklas.
Nedprioriteringen och nedmonteringen har börjat långt före att akuten stängdes ner, och vi menar att ett så gediget sjukhus ska ha en akutmottagning.
Ett första steg på (för)bättringsvägen är att genomlysa verksamheten för att faktiskt se vart pengarna tar vägen och hur vi säkrar relevant kompetens.
Kenny Svahn
Kustlandspartiet
Läs mer om valet 2026 på vår valsajt
