Flera föräldrar berättar om en skola som mobbar och kränker barn: ”Vi vill ha en ursäkt för påhoppen”

Flera föräldrar berättar om en skola som mobbar och kränker barn: ”Vi vill ha en ursäkt för påhoppen”

2022-06-07 Av av Peter A Rosén

LÄNET

I en intervju med vår tidning säger tre mammor och en pappa att deras barn har blivit kränkta, systematiskt mobbade och utsatta för många övertramp – av både ledning och lärare – på en högstadieskola i länet.

– En lärare plockade in en klass och sa att ”ni är helt dumma i huvudet – det är den värsta klassen som jag har haft, så jag funderar faktiskt på att gå i pension”. Läraren ringde även hem till mig och sa att min son var den värsta eleven som hon hade jobbat med. ”Han är fruktansvärd och han har dålig attityd. Han är dåligt uppfostrad”, sa hon. Sedan pratade jag med en mattelärare som sa att hon älskar att vara matematiklärare, men hon funderade på att lämna läraryrket på grund av min sons beteende, berättar en av mammorna.

De fyra föräldrarna har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) – i de här fallen rör det sig om Adhd och autism.

Vi börjar med paret, mamman och pappan. De har en son som kommer att sluta nionde klass med streck i alla ämnen.

”Han har varit hemmasittare under hela högstadiet”

EN MAMMA

– Han har varit hemmasittare under hela högstadiet. Enligt kommunen finns det nästan inga hemmasittande elever – men vi vet att de är ganska många, säger mamman.

”Blev skeptiska”

– Mellan nollan och sexan hade han hjälp av en egen resurs. Den försvann på högstadiet. Där skulle han i stället få hjälp inom ramen för något som kallas stödet – där alla elever, från sjuan till nian, med hjälpbehov får stöd av specialpedagoger. Men vi blev skeptiska när vi fick höra att det är ganska fullt i stödklassen emellanåt.

– Och vi fick rätt – det var inte alls som vi hade hoppats på. Vår son gav upp efter några veckor, berättar mamman.

Hon fortsätter:

– Som vi har förstått det, så får vem som helst som behöver hjälp gå in till stödet – efter att ha ansökt om det. Det är ett upplägg med olika elever till olika ämnen. Emellanåt är det fullt, ibland är det två elever som sitter där.

– Vi har gråtit av hjälplöshet många gånger under de här åren – vi har inget att säga till om. Vår son har inte fått inte den hjälp han är i behov av.

– Vår son kallade stödet för fritidsgården – eller rastgården, berättar en av de andra mammorna.

Varför?

– Det fanns ett krav om att han alltid skulle vara med på genomgångarna klassrummen, trots att psykologen hade sagt att han inte klarar av det på grund av sin diagnos. Han har nedsatt arbetsminne och dålig koncentration.

”Skolan tvingade honom att sitta i helklass och lyssna på ämnesläraren”

EN MAMMA

– Men skolan tvingade honom att sitta i helklass och lyssna på ämnesläraren. Sedan skulle han ta med sig sina böcker och gå till stödet. Där skulle han redogöra för vad han skulle göra. Det fungerade inte för honom. Bara det här med att gå från punkt a till punkt b, genom en korridor, är ett problem för honom. ”Oj, där är den där gruppen som inte heller tycker att det är så kul att vara inne på lektionerna. Dem är jag med i stället”, var en tanke som lätt kom upp. Sedan kom han aldrig till stödet – och stödet struntade i att han inte dök upp.

Bättre på nya skolan

– Min son har bytt skola nu – och vi ser sannerligen skillnaden. På den nya skolan får han verkligen det stöd han behöver. Han har fått ett nytt åtgärdsprogram, med stöd i en liten grupp under vissa lektioner, anpassad studiegång och avkortade studiedagar. På den andra skolan finns inte detta. Där ska alla in i en klass och man understryker hela tiden att vi har skolplikt från klockan 8:20 på morgonen till 14:30 på eftermiddagen. ”Då ska han vara här på plats”, sa rektorn.

”Det anmärkningsvärda är att skolorna ligger i samma kommun”

EN MAMMA

– Det anmärkningsvärda är att skolorna ligger i samma kommun. Hur kan de styrande politikerna tillåta så stora strukturskillnader? Varför har man inte samma struktur inom hela högstadiet, oavsett skola? Man tycker ju att det övergripande borde vara likadant. Varför har inte skolpolitikerna tagit ett beslut om vad som ska gälla när det kommer till den övergripande strukturen? Vi vet att det finns många barn och föräldrar som mår dåligt på grund av situationen på skolan där det tjatas om att alla ska in i en klass, säger mamman.

Hon undrar också hur det kunde gå så fel med skolan i fråga – den hade jättebra rykte för några år sedan.

Många har slutat

– Nu har många slutat. Det är knappt några behöriga lärare kvar.

– Ja, det här med genomgångar har vi funderat över, säger en av de andra mammorna.

– Vår son ville inte vara med på dem. Han kommer ändå inte ihåg något därifrån. Det har med arbetsminnet att göra. Vi, min man och jag, föreslog att någon från stödet kunde ta in informationen från lektionerna i stället. Men, nej, så mycket personal har de inte. Eleverna ska vara med på genomgångarna, fick vi höra. Och vår son skulle gå till stödet och berätta vad som hade sagts på genomgången.

”Inför sjuan blev hon lovad att allt skulle bli bra. Det blev inget med det”

EN MAMMA

– Min dotter har Adhd. Hon fick ett väldigt stort ångestpåslag och klarade inte av att gå in i stödklassen när hon kom till högstadiet. Och hon klarade definitivt inte av att sitta i en klass med 30 elever och lyssna på allt som händer där. Till saken hör att hon hade haft det tufft tidigare, under mellanstadietiden. Det var mycket mobbning. Inför sjuan blev hon lovad att allt skulle bli bra. Det blev inget med det. Det blev precis tvärtom i stället. Situationen förvärrades, jämfört med hur det hade varit mellan fyran och sexan, säger den tredje mamman.

Vad hände då?

– Hon hamnade hemma på heltid. Sedan började vi trycka på om att hon var tvungen att ha någon som hon kunde möta upp, en mot en. Då fick hon faktiskt en utbildad socionom. Det lät ju så hiskeligt stort. Men socionomen tillhörde egentligen en annan elev, så min dotter fick bara hänga med lite på snöret. Därför blev det ingen kvalitet eller någonting. De satt och spelade och ritade i stället, de här två eleverna och hon, socionomen.

Ingen undervisning över huvud taget?

– Nej, knappt inte. Sedan fick min dotter äntligen ta del av en lektion på helskärm. Men så undervisade man inte på den här skolan – utan här sitter vi i helklass, fick vi höra. De var väldigt tydliga med det. Men när hon väl fick helskärmen, så satt de och pratade om allt annat. Det var ingen vits med den delen.

”Hon har blivit utskälld av både lärare och rektorer”

Hon blev hemmasittare?

– Ja, hon har varit det från och till – på grund av att skolan inte har kunnat bemöta henna på ett bra sätt. Skolan har hela tiden tryckt på om att det är hon som har så svåra problem. Hon har blivit utskälld av både lärare och rektorer. Till oss föräldrar har skolan hela tiden sagt att vi måste söka vård för henne. ”Ja, men vad tror ni att vi gör?”, svarade vi. ”Hon har fått all hjälp. Hon brister inte hemma, hon brister i skolan”, sa vi.

”Systematisk mobbning”

– Men nu har hon bytt skola – och hon har inte en enda frånvarolektion. Från den ena dagen till den andra, i det närmaste, så är hon med i helklass och har kompisar.

– Helklass som var otänkbart för henne på den tidigare skolan, på grund av lärarnas bemötande. På den nya skolan ser de henne, framför allt, utan att kasta skit på henne. Det är ett helt annat bemötande. Det handlade faktiskt om systematisk mobbning på den tidigare skolan.

”Under en period pratade min son om självmord”

EN MAMMA

– Ja, det är så hemskt, säger en av de andra mammorna.

– Under en period pratade min son om självmord. ”Det är ingen som tycker om mig – jag är ful och jag är fet. Jag är sämst – jag kan inget”, sa han. Han fick börja med antidepressiv medicin. Det är fruktansvärt att skolmiljön leder till detta.

Mamman intill tillägger följande:

– När de ville ha in min son på stödet, så hamnade han i ett affektutbrott när vi åkte till skolan. Han led av en sådan stress. Det räckte att vi sa ordet skola till honom. Skolan satte i system att göra orosanmälningar om inte barnen kommer till skolan. Så vi som föräldrar kände ju den pressen, att ja, nu kommer socialen att ringa igen. Vi var tvungna att få honom till skolan. Men det slutade med att han hamnade i sådan affekt att de bara spelade spel med honom där, hela dagen, för att lugna ned honom. Varför skulle jag då utsätta honom för att åka till skolan, när de ändå inte gjorde något skolarbete? De sa bara att han inte fattar och att han är lat och att han inte har lärt sig att skriva.

– Men utredningar visar att han ligger högt rent verbalt, men långt ner på skriftlig nivå. Han kan inte få ner det från hjärnan till skrift.

– Pang bom, så fick han byta klass. ”Det här var så bra”, sa man från skolledningshåll. Men min son fick aldrig säga vad han tyckte. Vi hade inga utvecklingssamtal.

”Jag mår så dåligt nu efteråt när jag tänker på hur mycket vi har pressat vår son”

EN MAMMA

En av de andra mammorna fyller i:

– Ja, jag mår så dåligt nu efteråt när jag tänker på hur mycket vi har pressat vår son. Vi tvingade honom ut till bilen, trots att han grät och sa att han inte ville åka till skolan. Sedan blev han tystare och tystare när vi närmade oss skolan. Han stelnade till och luvan åkte på. Vi satt i bilen och tjatade på honom, och sa att han skulle gå ut.

Tolv orosanmälningar

– Han älskade skolan tidigare. Han var alltid där, och han var inte mobbad. Han har inte varit utsatt på det sättet. Det har bara handlat om skolans bemötande. Men de har sagt att han ska sluta bete sig som en tvååring. ”Varför är du så tyst och lat? Kom igen, börja jobba nu”, brukade de säga. ”Till och med barnen på dagis beter sig bättre än vad du gör”, har de sagt till honom. Jag tror att vi är uppe i tolv orosanmälningar. Och socialen lägger ner dem hela tiden. För det brister ju inte här hemma. Socialen har varit här på hembesök, de har följt med i bilen till skolan och sett vilken ångest vår son har utvecklat på grund av skolans bemötande.

”De trodde nog inte på oss först. Vi var väldigt nertryckta ett tag. Men vi visste ju att vi hade rätt”

EN PAPPA

– Men de trodde nog inte på oss först. Vi var väldigt nertryckta ett tag. Men vi visste ju att vi hade rätt, säger pappan.

Det är enklare för skolan att skylla på er som föräldrar…

– Ja, och de skulle planera in tre besök på en vecka. ”Ni kan komma oanmält. Ni är välkomna – vi har inget att dölja”, sa vi. Efter första besöket ringde de och sa att de inte kommer fler gånger. Men skolan tog inte åt sig. ”Ni måste jobba med hans ångest”, sa vi. Då blev det helt tyst, berättar mamman.

Skolan hade inget åtgärdsförslag?

– Nej, däremot sa rektorn att ”är det så att er son inte klarar av att gå i grundskolan, så borde han kanske gå i särskolan i stället”. När vi berättade detta för BUP (barn- och ungdomspsykiatrin), så sa de att det var ett riktigt övertramp av rektorn. Det är inte okej att säga så.

– Rektorn i fråga har även suttit och frågat ut oss och undrat vem det är som bestämmer här hemma. ”Är det verkligen ni föräldrar som bestämmer?”, frågade hon.

– Det är bara i skolan det inte fungerar – men ändå vill skolan få det till att det är vi som föräldrar som gör fel, säger mamman.

Då slipper skolan göra något…

– Ja, då slipper de det, konstaterar pappan.

– Och sedan är inte allt sant i de där orosanmälningarna. En gång skrev de att de inte hade fått tag i oss under en treveckorsperiod. ”Ursäkta, vi har haft kontakt via sms varje dag”, svarade jag, när socialen frågade. Jag tog upp telefonen och visade. ”Jaha”, sa de, berättar mamman.

”Det blev nej, nej, nej på allt”

EN MAMMA

– Kan han få undervisning på biblioteket, kan ni komma hem till honom? Kan ni korta ner hans dagar? Det blev ”nej, nej, nej” på allt. Men efter en särskild händelse på skolan fick en elev sitta på biblioteket i stan, med två lärare, säger mamman.

En av de andra mammorna konstaterar att hennes son hade streck i alla ämnen innan han bytte skola. Efter några månader på den nya skolan är han godkänd i flera ämnen.

– Och han börjar tycka om skolan igen. Man ser verkligen hur viktigt det är med bemötandet.

– Ja, och min dotter är godkänd i alla ämnen, utom ett, och hon har mer än godkänt i tre ämnen efter skolbytet, säger den tredje mamman.

Frågade om medicinen

På den tidigare skolan var allt annorlunda, konstaterar en av de andra mammorna:

– När de hörde att man har ett barn med Adhd, så frågade de direkt om han äter medicin. ”Ni har inte tänkt på att byta medicin?”, frågade de. ”Ska ni inte höja den?”, undrade de. Äter inte eleven medicin för sin Adhd, så kan inte skolan hjälpa till, fick vi höra.

”Varför ska vi stoppa i våra barn starka mediciner när inte skolan fungerar?”

– ”Vi ska inte ha någon medicin – det är skolans skyldighet att se till att det fungerar”, sa vi. Medicin är inte något underverk som hjälper alla. Hade skolan fungerat om de åt medicin, så, ja, absolut. Men varför ska vi stoppa i våra barn starka mediciner när inte skolan fungerar? Medicin och bemötande går hand i hand. Är bemötandet dåligt, så spelar det ingen roll om man äter medicin eller inte, säger en av de andra mammorna.

– Det dåliga bemötandet ledde till att min son inte litade på någon av de vuxna i skolan. De har utsatt honom för fruktansvärda saker – bland annat tryckt upp honom mot en vägg och provocerat fram hans dåliga sidor. De var så taskiga mot honom. Ingen empati över huvud taget. ”Du vill inte lära dig något”, sa de, exempelvis.

Det handlar om brister i skolledningen, fastslår en av de andra mammorna.

”Fungerar inte”

– De tjatar om skolplikt – men barnen har faktiskt rätt till en utbildning. När vi lämnar barnen på skolan, så lämnar vi över ansvaret till skolan. Men det brister. Det fungerar inte. Skolan bryr sig inte ens om eleven lämnar skolan. Sedan bryter de ner enskilda lärare som lyckas med elever. ”Vi jobbar på vårt sätt”, sa man från skolledningshåll.

– De har inte gjort en enda kartläggning gällande vår son under hela högstadietiden. Men det finns en från årskurs sex. Där står det hur man ska jobba med honom. Hade de läst den, så hade det fungerat. Men de har inte ens läst den.

”Det är alltid fel på barnen och föräldrarna – aldrig skolans fel”

EN MAMMA

– Det är alltid fel på barnen och föräldrarna – aldrig skolans fel. Men sanningen är att de inte kan ta hand om våra barn. Vi skulle kunna anmäla skolan – men vi är inte ute efter det. Vi vill ha ett förlåt från skolan för att den har misslyckats med våra barn. Och vi vill ha en ursäkt för påhoppen. De har kränkt våra barn. Det här får inte drabba fler. De ansvariga politikerna måste vakna.

En av mammorna berättar att hennes son är som alla andra elever nu, efter skolbytet.

– Han är inte arg. Han är artig och trevlig och häver inte ur sig några fula ord. Han håller en låg profil.

Bemötandet är nyckelordet, fastslår hon.

Foto: Freepik

Dela gärna artikeln:

Annons: Hela Sverige ska leva Oskarshamn