INSÄNDARE
Jag har skrivit insändare om äldreomsorgen förr.
Jag har försökt lyfta problemen, frustrationen och känslan av att ingen faktiskt lyssnar.
Men nu får det ta mig fan vara nog.
På ett personalmöte sitter vår chef och berättar att om vi vill vara lediga får vi försöka byta pass med varandra.
Men det går inte att byta med varandra med dygsvilor samt veckovilor.
Semester och ledighet går inte alltid att lägga eftersom det helt enkelt inte finns personal.
Läs det igen.
Finns inte personal
Det finns inte personal.
Samtidigt får VI som redan springer benen av oss i verksamheten en uppgift på personalmötet: fundera på hur vi genom sociala medier kan locka människor att söka jobb hos oss.
”Ursäkta, men vad fan gör då de människor som sitter anställda i kommunhuset för att arbeta med rekrytering, personalfrågor och arbetsgivarvarumärke?”
Förbannad undersköterska
Ursäkta, men vad fan gör då de människor som sitter anställda i kommunhuset för att arbeta med rekrytering, personalfrågor och arbetsgivarvarumärke?
När blev det undersköterskornas uppgift att sköta kommunens rekrytering också?
Vi ska vårda våra äldre, dokumentera, svara på larm, hjälpa människor med allt från personlig omvårdnad till mat, mediciner och trygghet.
Vi ska möta anhöriga, lösa problem och få en redan pressad verksamhet att fungera.
Och nu ska vi dessutom marknadsföra kommunen på sociala medier för att hitta våra egna framtida kollegor?
Det hade nästan varit komiskt om situationen inte varit så allvarlig.
Samtidigt får vi inte längre träffa den centrala schemaläggaren personligen för att diskutera scheman, idéer och lösningar. Allt ska gå genom mellanhänder.
Varför?
Varför?
Vad är ni rädda för?
Varför ska avståndet mellan dem som faktiskt arbetar ute i verksamheten och dem som planerar vår arbetstid hela tiden bli större?
Vi har haft möten. Vi har pratat. Vi har lyft problemen. Och människor fortsätter att sluta.
”På vår arbetsplats har vi nästan tappat räkningen på hur många som lämnat”
På vår arbetsplats har vi nästan tappat räkningen på hur många som lämnat.
Ändå får vi fortfarande höra att det är svårt att rekrytera personal till ytterområdena.
Ja, det är klart att det är svårt.
Vem blir lockad av en verksamhet där möjligheten till ett fungerande privatliv blir mindre och mindre?
Där ledighet blir något man ska förhandla fram mellan kollegor eftersom organisationen inte lyckats bemanna verksamheten?
Vill kommunen på riktigt göra äldreomsorgen attraktiv igen finns det en väldigt konkret sak att börja diskutera:
Ta bort varannan helg.
Skapa scheman där människor faktiskt kan kombinera arbete med familj, barn, vänner och ett liv utanför jobbet.
Det kommer naturligtvis inte lösa allt.
Men någonstans måste ni börja visa att alla dessa ord om att vara en attraktiv arbetsgivare betyder någonting i praktiken.
Har hört löften
För vi har hört löften.
Vi har hört fina ord.
Vi har suttit på möten.
Men vad är orden värda när personalen fortsätter att lämna?
Sluta stoppa huvudet i sanden.
Om samma problem återkommer år efter år, personalen säger samma saker och människor fortsätter att säga upp sig, då kanske det är dags att fundera på om problemet verkligen ligger hos personalen.
Kanske är det dags att titta uppåt i organisationen.
Kanske behövs andra arbetssätt.
Kanske behövs andra prioriteringar och det är NU.
Och om ledningen inte längre klarar av att förstå varför människor lämnar äldreomsorgen måste kommunen också våga fråga sig om rätt personer sitter på rätt poster.
För mitt i all denna frustration finns något som verkar glömmas bort:
Vi älskar vårt arbete.
Vi brinner för våra äldre.
”Vi vill göra ett bra jobb”
Vi vill att de ska få den trygghet, värdighet, kontinuitet och omsorg de förtjänar.
Det är därför många av oss stannar kvar trots stressen, helgerna, personalbristen och frustrationen.
Vi vill göra ett bra jobb.
Lyssna
Men hur länge tror ni att människors engagemang går att leva på?
Ni kan inte fortsätta tömma personalen på ork och sedan be samma personal komma med idéer på sociala plattformar för att hitta ersättare till dem som redan gett upp.
Lyssna på oss som faktiskt står på golvet.
Gör det attraktivt att arbeta inom äldreomsorgen på riktigt – inte i ännu en broschyr, ännu ett projekt eller ännu en slogan.
För snart finns det inga fina ord i världen som kan dölja det mest uppenbara:
Utan personal finns ingen äldreomsorg.
Förbannad undersköterska
