SÖNDAGSKRÖNIKAN
Hesheten har släppt sitt järngrepp om mina stämband, men tröttheten sitter i.
Efter knappt två veckor hemma med en envis förkylning har jag trots det släpat mig upp i stolen och slagit mig ned vid skrivbordet.
Ingen bragd i jämförelse med det våra svenska atleter åstadkommer i OS i Italien, men för mig känns det som en seger.
Inget firande
Förkylningen har satt stopp för såväl firandet av 15 år som sambo med chefredaktören som firandet av Alla hjärtans dag.
Samma dag jag tänkt bjuda på såväl god mat som dryck och kanske något mer blev jag sängliggande med en envis hosta som tog död på alla romantiska planer.
Istället för kärleksfulla kramar och kyssar satte sambon upp stränga karantänregler för mig att följa då jag nu ansågs vara en fara för hans hälsa.
Jag fick inte komma närmre än tre meter och när han var i köket fick jag vänta med att gå dit tills han var klar.
Mitt tevetittande begränsades till mitt sovrum där sambon mycket generöst gett mig en ny fåtölj i tidig present att sitta i.
”Teven hade också bytts från en liten till en stor så det gick ingen större nöd på mig”
Caroline Andersson, krönikör
Teven hade också bytts från en liten till en stor så det gick ingen större nöd på mig.
Det enda sällskap jag kunde räkna med under min första vecka i karantän var min trogne kompis på fyra ben.
Nisse gav blanka den i mitt kraxande och gav mig blöta pussar och medlidsamma blickar när hostan fick mig att lyfta från madrassen.
När jag till slut kunde sitta uppe längre än en kvart åt gången visade det sig att det elaka viruset letat sig ut från mitt rum och slagit sig ner hos sambon.
Nu var vi alltså två som snorade och hostade och behövde kärlek från vår fyrbenta vän.
Det betydde också att min karantän var slut.
Försvann ur bild…
Nu kunde vi sitta tillsammans, hålögda och hesa framför teven och se curlande, skidande och tacklande vid samma skärm.
I tysthet har vi sett Frida och Martin ta guld, Sara silver och hissnat och häpnat åt Ebba, Linn, Frida och Jonna när de tagit hem ett silver värt ett guld.
Och lidit när de svenska herrarna hamnade så långt bak i stafetten att de försvann ur bild redan på andra sträckan.
Imorgon är det måndag igen och om kroppen håller så är det dags att jobba igen.
Med hopp om en vecka i harmoni tackar jag för er tid och på återseende nästa söndag.
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
