KRÖNIKA
Sverige år 2025: arbetslöshet, fattigdom, otrygghet och politiker som skyller på varandra.
Men ingen verkar vilja prata om det uppenbara — att människor vill jobba, men inte får jobba.
Jag läste en ledare i Dagens Nyheter på söndagen.
Ledarskribenten Susanne Nyström har plockat fram statistik från Socialstyrelsen, som visar att det i första hand inte är invandrarfamiljer med många barn som lever på socialbidrag, det är faktiskt ensamstående män som ligger högst upp på den listan.
60 000 ensamstående och barnlösa män fick socialbidrag, eller ekonomiskt bistånd som makthavarna kallar det, under 2024.
På andraplatsen hittar vi ensamstående och barnlösa kvinnor (42 000).
Tillsammans tog de ensamstående och barnlösa männen och kvinnorna emot 6,9 av sammanlagt 10,9 miljarder kronor som betalades ut.
Hushåll med fyra barn eller fler fick totalt 700 miljoner kronor, alltså 0,7 miljarder.
Det stora problemet är följaktligen ensamstående och barnlösa medborgare som inte kommer in på arbetsmarknaden av olika skäl.
”Var finns statens ansvar?”
Vi talar ofta om individens ansvar – att man ska söka jobb, utbilda sig och ta initiativ.
Men var finns statens ansvar?
Den svenska grundlagen garanterar yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten till utbildning – men inte rätten till arbete.
Det borde den göra.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det tydligt:
”Var och en har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsvillkor.”
Sverige har skrivit under den deklarationen.
”I praktiken har staten abdikerat från sitt ansvar”
Peter A Rosén, chefredaktör, reporter och krönikör på ON
Men i praktiken har staten abdikerat från sitt ansvar.
Vi har i dag en uppsjö med människor som vill jobba, men som i stället fastnar i system.
En del lider av psykisk ohälsa, andra saknar kontakter eller körkort, vissa har blivit bortsorterade på grund av ålder eller fördomar.
Det handlar vanligtvis inte om lättja.
Det handlar om ett samhälle som inte längre klarar att matcha arbetslösa med arbete.
Forskning från bland annat IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visar att människor som får riktiga arbetsuppgifter, inte meningslösa åtgärder, snabbare återgår till egen försörjning.
Vingåkersmodellen, som DN lyfter i nämnda ledartext, halverade antalet socialbidragsberoende genom samarbete mellan kommunen, Arbetsförmedlingen och näringslivet.
Nyckeln är tät kontakt, individuella mål och riktiga jobb – inte passiv väntan.
Det är inte svårt, men det kräver politisk vilja.
”Politik är att vilja”
– Politik, kamrater, det är att vilja något, sa Olof Palme (S).
Att ge människor arbete är inte bara ekonomi – det är psykisk hälsa, gemenskap och värdighet.
Ett arbete ger mening, struktur och självrespekt.
Därför borde vi ta det radikala steget: skriv in rätten till arbete i grundlagen.
Det skulle inte innebära att staten kan trolla fram jobb ur tomma intet.
Men det skulle tvinga fram ett ansvar – ett konkret uppdrag – att varje människa i arbetsför ålder ska erbjudas en meningsfull sysselsättning och en inkomst som en kan leva på.
Staten måste i så fall samarbeta med kommuner, regioner, företag, civilsamhälle och utbildningssektorn för att skapa arbetstillfällen, inte bara ”aktiviteter”.
Kalla det ett nytt samhällskontrakt:
Du ska bidra – men samhället ska också ge dig chansen.
”Kräv din rätt”
– Gör din plikt – kräv din rätt, som August Palm (S) sa.
I stället för att mäta hur många vi kan stänga av från ersättningar, borde vi mäta hur många vi kan leda tillbaka till arbete.
För ett land som byggdes på arbete borde det vara självklart.
”Staten kan faktiskt skapa jobb”
Alla ska ha rätt till en lön – inte bara en förhoppning.
Och staten kan faktiskt skapa jobb.
Man skulle exempelvis skapa massor av jobb om man bestämde sig för att bygga en kustjärnväg mellan Karlskrona och Västervik, via Kalmar och Oskarshamn.
Ja, Sverige är i behov av många nya tåglinjer samtidigt som det befintliga järnvägsnätet, och bilvägnätet, måste rustas upp.
Vi behöver även förbättra skolan, äldreomsorgen och sjukvården, vilket kräver mer personal (och här kan man inte lägga allt ansvar på kommunerna och regionerna).
Listan kan göras lång…
”Måste agera”
I regeringsformen står det att ”det allmänna ska verka för att alla människor ska ha möjlighet till arbete, bostad och utbildning”.
Det låter ju bra, men det är ingen rättighet i juridisk mening.
Det betyder alltså inte att en individ kan kräva ett arbete av staten.
Det är bara en målsättningsparagraf, vilket innebär att staten ”bör sträva efter” att alla har jobb, men det går inte att pröva i domstol.
Den skrivningen måste skärpas, så att staten blir tvungen att plocka fram ett jobb till alla arbetsföra medborgare i det relevanta åldersspannet i det här landet.
Det skulle flytta ansvaret från individen till samhället, och det skulle innebära att staten faktiskt måste agera för att ingen ska lämnas utan försörjning.
Flera andra länder har gått längre än Sverige:
- Finland har en grundlagsfäst rätt till försörjning och sysselsättning (dock inte garanterad anställning).
- Italien slår fast i sin konstitution att ”Republiken erkänner rätten till arbete och ska främja villkor som gör den rätten effektiv.”
- FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 23) och Europakonventionen (artikel 1 i tilläggsprotokoll 1) talar också om rätten till arbete som en mänsklig rättighet — men Sverige har aldrig översatt det till bindande lag.
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
