INSÄNDARE
Var ska jag börja?
Jag är en mamma med flera barn som har diagnoser.
Alla föräldrar vet att livet med barn i skolåldern är intensivt och krävande som det är.
Man ska uppmuntra till att skolan är viktig, hinna med läxor, komma ihåg att packa gymnastikkläder, hålla koll på mejl från skolan – och ibland till och med ringa och väcka sina barn och stötta dem från jobbet.
Men för oss som har barn med NPF är det här betydligt tuffare.
”En ständig kamp”
Det är en ständig kamp.
Och jag vill vara tydlig: mycket handlar om skolan och dess ledning.
För mig som mamma är det viktigt att alla mår bra i skolmiljön.
Att det finns arbetsro.
Att lärare känner att de räcker till för alla elever, oavsett behov.
Att barn får vara med på rasterna och är snälla mot varandra.
Att lärarna orkar vara lärare – utan att behöva lämna klassrummet i tårar.
Men det jag möter är motsatsen.
”Jag möts av förtvivlade lärare som snart inte orkar mer”
En förtvivlad NPF-förälder
Jag möts av förtvivlade lärare som snart inte orkar mer.
Personal som går på knäna.
Elever som blir lidande – både på lektioner och raster.
Klasserna är för stora, och alla förväntas passa in, oavsett behov.
Mitt barn med diagnos, som sticker ut mer än mina andra barn, påverkar sin omgivning.
Klasskamrater blir ledsna.
”Konflikter uppstår”
Konflikter uppstår.
Hen kan hamna i slagsmål, tappa kontrollen över sina känslor och få svårt att koncentrera sig.
Ibland sägs elaka saker – både till elever och lärare.
Och mitt barn kommer hem – ledsen och förtvivlad – för att hen inte klarade dagen.
När det blir så här har något brustit långt tidigare.
Det kan handla om små saker: att kläderna inte känns rätt, att sömn eller mat inte fungerat, att rutiner bryts, att det blir för mycket fria val eller att det saknas förberedelser.
För barn med NPF kan sådana detaljer få stora konsekvenser.
Den här texten skulle kunna bli hur lång som helst.
Jag vill inte att någon ska behöva bli lidande.
Problemet är brist på kunskap, förståelse och resurser.
”Barn med NPF går inte att jämföra med andra barn”
Barn med NPF går inte att jämföra med andra barn.
De behöver mer stöd, mer struktur och individuella anpassningar för att orka med en skoldag.
Alla intryck, krav och ständiga misslyckanden tär.
Skolan pratar ofta om samarbete med vårdnadshavare, om allas lika värde och nolltolerans mot kränkningar.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
”Får ofta ta smällen”
Som mamma är jag i dag både förkrossad och slutkörd.
Mitt barn får inte den hjälp som behövs – och det drabbar inte bara hen, utan även andra elever och personal.
Och vi föräldrar får ofta ta smällen.
Jag lägger stora delar av min arbetstid på kontakter med barn- och ungdomspsykiatrin och skolan.
Jag pratar med skolan flera gånger i veckan om olika incidenter.
”Ni vet inte hur mycket vi kämpar”
På kvällarna svarar jag på meddelanden från andra föräldrar – som är upprörda över vad mitt barn har gjort.
Men ni vet inte hur mycket vi kämpar.
Ni vet inte hur mycket vi försöker.
Och ni vet inte hur ont det gör när vårt föräldraskap ifrågasätts.
”Vi är inte sämre”
Det som behövs är resurser.
En extra vuxen.
Någon som kan finnas nära, stötta och ligga steget före.
Någon som kan se vad som är på väg att hända – och förhindra att det eskalerar.
Till er andra föräldrar vill jag säga: tänk efter innan ni skickar det där meddelandet.
Vi kämpar också – varje dag – för våra barns rättigheter.
Vi är inte sämre föräldrar för det.
En förtvivlad NPF-förälder
