HELGKRÖNIKAN
En del anser nog att hat, ilska eller kärlek är de starkaste känslorna.
Det tycker inte jag.
För mig så är lättnad den känsla som lämnar störst avtryck.
Under en period när jag var i början av tjugoårsåldern så läste jag alla de stora, tunga författarna. Dostojevskij, Proust, Kerouac och allt vad de nu hette. Dels så ville jag känna mig lite märkvärdig, men främst så inbillade jag mig att jag skulle uppfyllas av någon slags visdom.
Det kunde jag glömma. De tråkade bara ut mig. Det var en pina att ta sig igenom dem. För varje sådan där tegelsten jag tog mig igenom kände jag istället en stor lättnad. De står idag som troféer i min bokhylla.
Skrämmande och obehagligt
Jag tror inte man blir en starkare människa genom att utsätta sig för sådant man finner skrämmande och obehagligt. Jag tror inte heller att det är karaktärsdanande. Det är bara en del av livet och man får vara tacksam så länge man inte blir allvarligt skadad.
En gång för länge sedan var jag tillsammans med en kvinna som gillade att dansa. Det var illa. Det stannade inte där, hon försökte övertala mig till att följa med på en danskurs. När illa blir värre.
– Det kommer att bli jättekul!
Sade hon.
– Jag anmäler mig hellre som volontär till en leprakoloni i södra Indien!
Jag tror inte jag hade blivit allvarligt skadad rent fysiskt om jag hade följt med på den där danskursen, men risken finns att jag i alla fall hade blivit känslomässigt traumatiserad för resten av livet.
Hon fick börja den där kursen utan mig.
Hon var en kvinna som gillade att röra sig till musiken, som man säger. Hon fick en danspartner på den där kursen, en man som också gillade att röra sig till musiken.
De gillade att röra sig till musiken tillsammans. Mycket och ofta.
Stor lättnad
Faktum är att de gillade att röra sig till musiken så ofta och i sådan stor omfattning så att de blev oförsiktiga. Jag kom på dem in flagrante delicto som man också säger, och så var den sagan slut.
Det var en fredag. Jag minns att jag firade.
Jag var fri.
Vilken lättnad!
I morse när jag vaknade så insåg jag det var helg och att jag var ledig. Jag behövde inte gå till jobbet.
Då kände jag också en stor lättnad.
Läs fler krönikor av Peter Ferm
