HOCKEYKRÖNIKA
”Han tar över som ny sportchef i IK Oskarshamn.”
Det är rubriken på ett e-postmeddelande som IKO har skickat till diverse medier, inklusive Oskarshamns-Nytt, enligt det som jag kan läsa mig till på skärmen.
”Va? Ska de byta sportchef redan? Okej, vem blir det då? Kan ju inte finnas många lediga namn nu”, tänker jag och öppnar mejlet.
”IK Oskarshamns nuvarande sportchef Arsi Piispanen kliver ner i båset, som assisterande tränare, och hjälper huvudtränaren Jeff Jakobs och de assisterande tränarna Johannes Salmonsson och Daniel Ljungkvist – och Jan Viktorsson går in som ny sportchef från och med den 5 januari”, står det i e-postmeddelandet.
”Jan Viktorsson, ja, ”tuffe Viktor” kommer jag ihåg. Han spelade ju i Djurgården på den gamla goda elitserietiden”, tänker jag.
”Ett jävla långskott”
– Jag ser fram emot att få vara med på återtåget till SHL, säger han, bland annat, i pressmeddelandet.
”Men vad fan, han har väl aldrig jobbat som sportchef, eller? Det där måste vara ett jävla långskott. Och vad är det som säger att just han lyckas bättre än Arsi Piispanen? Och det är ju inte 1 april än”, tänker jag vidare.
Jag googlar på Jan Viktorsson och går in och läser om honom på några ställen, bland annat på eliteprospects.com, förstås.
Han föddes i slutet av juli 1964 – och han har således fyllt 61 år.
Karln är 173 centimeter, lika lång som undertecknad; det är en mycket bra sak – jag ler.
Men han är inte smålänning – han är stockholmare. Det är ett klart minus.
Djurgårdens IF är moderklubben.
Det är inte bra, bara AIK är värre på min lista.
”Låter ju bra”
Han vägde 75 kilo under sin aktiva karriär, enligt eliteprospects.com.
Det låter ju bra.
Jag väger 80,4 kilo för närvarande; det är för mycket, siktar på att gå ner till 73 under det nya året.
Janne Viktorsson var vänsterforward, jag hade också föredragit en forwardsplats om jag hade fått börja med hockey när jag var liten (men det var för dyrt, sa mina föräldrar, så det blev arbetarklassporten fotboll i stället, med spel i Oskarshamns AIK och pojkallsvenskan samt oförglömliga pojklagsår i Venas stolthet SK Lojal och Ruda IF).
Janne Viktorsson är vänsterfattad, precis som jag (jo, det blev ju en del hockey på den uppspolade grusfotbollsplanen på skolgården i Vena, bland annat, men vad fan, jag kan ju knappt åka skridskor, klubbtekniken är dock, eller var, godkänd, eller nästintill i alla fall, eller åtminstone inte dålig).
Jag föddes 1976 och minns förstås lejonparten av Janne Viktorssons karriär.
Han gjorde 291 poäng (143 mål) på totalt 509 matcher med Djurgården i elitserien, läser jag.
Det blev dessutom ett par säsonger i EC Graz i Österrike (128 poäng, 57 mål, på 93 matcher).
SM-guld och VM-guld
Tuffe Viktor har framför allt tre SM-guld och ett VM-guld med Tre Kronor (1991) på meritlistan.
En förbaskat bra hockeyspelare, följaktligen.
Men efter karriären jobbade han på säljsidan inom Djurgårdens IF.
Inget sportchefs- eller tränarjobb…
”Sedan vaknar jag. Det var bara en märklig dröm. Jag blir förbannad”
Peter A Rosén, chefredaktör, reporter och krönikör på ON
”Men vad är det här? Är det ett dåligt nyårsskämt? Det här är ju en jättechansning. Betydligt större chansning än att ta in Arsi Piispanen på sportchefsuppdraget (duktig spelare men oprövad på sportchefsstolen)”, tänker jag.
Sedan vaknar jag.
Det var bara en märklig dröm.
Finns kändare namn…
Jag blir förbannad.
”Hur drömmer jag, egentligen? Jag drack ju inte ens något alkoholhaltigt på nyårsaftonen. Nu får hjärnan skärpa sig”, tänker jag.
”Men varför just Janne Viktorsson av alla? Det finns ju onekligen kändare namn.”
Men, nej, drömtydningen får någon annan stå för…
Gott Nytt År!
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
