CHEFREDAKTÖRENS KRÖNIKA
Hjälp!
Jag fyller 50 år i dag!
Hur ska jag tänka kring det?
Det är en sådan där mening som ser helt oskyldig ut på skärmen, men som ändå får en att vilja kontrollera personnumret en extra gång.
Jag börjar dagen med att ta två Treo (jag såg VM-matchen mellan Sverige och Frankrike på televisionen i natt och på morgonen vaknade jag med lätt huvudvärk; förmodligen berodde det både på resultatet i matchen och de två starkölen som jag drack, en tål inte mycket i min ålder).
50.
Femma, nolla.
Halvvägs till hundra
Halvvägs till hundra, om man ska vara dramatisk.
Och det ska man kanske vara en liten stund en sådan här dag.
Jag vet inte riktigt hur det gick till.
Jag tycker inte att det var särskilt länge sedan man betraktade 50-åringar som vuxna på riktigt. Eller uråldriga, om en ska vara ärlig.
”Inuti, i hjärnan, är man ju inte 50”
Peter A Rosén, ansvarig utgivare, chefredaktör, reporter och krönikör på ON
Sådana som hade koll på räntor, pensionssystem, grillteknik, fasadmålning och hur man egentligen ska förvara kvitton.
Mamma fyllde 50 för knappt 23 år sedan, pappa fyllde 50 för 29 år sedan.
Nu är jag där själv.
Och jag kan meddela att det fortfarande finns frågetecken.
Inuti, i hjärnan, är man ju inte 50.
Ibland är jag 17
Inuti är man snarare 18, 27, 34 och 41 på samma gång.
Ibland 17, om någon spelar rätt låt (jag minns för övrigt att jag fick en Trisslott av en polare på min 17-årsdag, året var 1993, och jag vann faktiskt några hundralappar på den; pengar som jag plockade ut i kiosken i Vena).
Kroppen, däremot, har en annan uppfattning.
Den skickar dagligen ut tråkiga pressmeddelanden.
Den tycker att man ska stretcha innan man reser sig ur soffan och att ett felaktigt sovläge kan vara en händelse med följdverkningar, som ryggbesvär…
Det märkliga med att fylla 50 är att siffran låter så definitiv.
Som om någon plötsligt skulle komma och dela ut en väst med texten ”hårt gammal” på ryggen.
”Ja känner mä som e utleven gammal ko”
Men livet känns ju inte färdigt.
”Ja känner mä som e utleven gammal ko”, sa morfars syster Bertha när hon var i 90-årsåldern.
Där är jag inte än.
Det är 40 år dit.
Det är fortfarande rörigt, levande, oförutsägbart och fullt av saker man inte riktigt har hunnit förstå.
En bär på erfarenheter, javisst.
Man har lärt sig ett och annat.
Framför allt har man lärt sig att väldigt många människor som såg ut att ha full kontroll mest improviserade de också.
En tröst
Det är faktiskt en tröst.
När man är yngre tror man att vuxenlivet ska komma med en manual.
Sedan upptäcker man att alla bara testar sig fram, med varierande självförtroende och ibland med alldeles för starkt kaffe.
50-årsdagen kan förstås locka fram den klassiska krisen. Man kan börja fundera på allt man inte gjorde, allt man borde ha gjort annorlunda och allt man fortfarande inte har tagit tag i.
”Jag är fortfarande här”
Men man kan också tänka så här:
Jag är fortfarande här.
Jag har fått vara med ett halvt sekel (och jag lever gärna i 50 år till, minst). Jag har skrattat, oroat mig, jobbat, lyckats, misslyckats, rest mig, börjat om, blivit klokare i vissa frågor och mer förvirrad i andra.
Det är inte så illa.
Inte början på slutet?
Kanske är 50 inte början på slutet.
Kanske är det snarare åldern då man får sluta be om ursäkt för att man är den man är.
Man behöver inte längre låtsas gilla allt. Man behöver inte jaga varje trend. Man behöver inte ha en åsikt om alla tv-serier, appar, dieter, investeringstips och livsstilsråd som passerar förbi.
Man får välja lite mer.
Vad man vill lägga sin tid på.
Vilka strider som är värda att ta.
”En 50-årskontroll”
Och vilka man bara kan låta passera med ett vänligt men bestämt ”nej, tack”.
Det finns något befriande i det.
Så nej, jag tänker inte kalla det en 50-årskris.
Inte i dag.
En 50-årskontroll
Möjligen en 50-årskontroll.
Lite som en besiktning.
Några små anmärkningar finns säkert. Lite slitage här och där. Någon varningslampa som blinkar ibland. Men motorn går fortfarande. Kaffet smakar fortfarande gott. Humorn finns kvar. Nyfikenheten också.
”Så länge man kan skratta åt eländet är det väl ändå rätt mycket som fungerar”
Och så länge man kan skratta åt eländet är det väl ändå rätt mycket som fungerar.
Så grattis till mig, får jag väl säga.
50 år.
Det trodde man inte när man var ung.
Då lät det som en aktningsvärd ålder.
Nu låter det mest som en nystart.
