KRÖNIKA
I går natt drömde jag något så bisarrt att det tog mig hela frukosten att förstå att det inte var på riktigt.
Jag drömde att Region Kalmar län – stärkt av sitt nyvunna självförtroende efter valet 2026 – hade tagit ytterligare ett par rejäla kliv på neddragningsfronten.
”Det är ju ändå ingen som vill bli sjuk,” sa politikerna i regionstyrelsen, unisont, medan de poserade framför ett power-point-bildspel med rubriken: ”Hållbar framtid 2030 – mindre vård, mer vision”.
I min dröm var det den 1 oktober 2027 – på dagen två år efter att akutmottagningen i Oskarshamn stängdes för direktbesök – och nu var turen kommen till Västerviks sjukhus.
Pang, bom, borta.
”Vi ser att flödet av patienter där kan hanterats av primärvården”, sa regionledningen i ett pressmeddelande.
Ingen protesterade. Nästan alla var jätteglada.
”Sedan stängde man även Länssjukhuset i Kalmar för spontanbesök – eftersom det ändå hade blivit så populärt att ringa 1177 och sitta i telefonkö i minst 72 minuter”
Sedan stängde man även Länssjukhuset i Kalmar för spontanbesök – eftersom det ändå hade blivit så populärt att ringa 1177 och sitta i telefonkö i minst 72 minuter. Tydligen ville regionen ”underlätta för patienterna att inte belasta vården i onödan”.
Och samtliga socialdemokrater, centerpartister, vänsterpartister, moderater och kristdemokrater i Kalmarområdet jublade. Ingen var emot. Detta hade de väntat på länge.
Partierna i fråga kan räkna med rejäla framgångar i valet 2030.
Sverigedemokraterna, som sa nej till att stänga Länssjukhuset för direktbesök, blir utbuade var de än visar sig.
De får räkna med kräftgång och ökenvandring framgent.
Det var likadant i Oskarshamn. I valet 2026 tappade SD hälften av rösterna i regionvalet, jämfört med 2022, och enligt opinionsundersökningar som har gjorts var nästan alla i mellanlänet förbannade på att de envisas med att vilja ha akuten i Oskarshamn öppen för de förhatliga och omskrivna spontanbesöken.
Ja, så kan det gå…
”Lång väntetid”
I nästa steg införde den människovänliga regionledningen ett eget bokningssystem för ambulansbehov.
”Har du hjärtinfarkt? Logga in med ditt bank-id och välj ledig ambulanstid! Tänk på att det kan vara lång väntetid och att det inte är säkert att vald ambulans finns tillgänglig på vald tid. Vi ber om ursäkt för detta på förhand, men det viktigaste är trots allt att våra kära regionråd kan få höga arvoden även fortsättningsvis. Det är skillnad på folk och folk och du ska vara tacksam om det över huvud taget kommer någon ambulans”, skrev regionen i sin informationskampanj.
Jag skrattade lite i sömnen, men det satte sig som en klump i magen.
För hur långt ifrån verkligheten är det här egentligen?
Vi ser det redan.
Akutmottagningen i Oskarshamn stänger för direktbesök den 1 oktober i år – trots protester från vårdpersonal, patienter och invånare.
”Det är tydligt att regionen har valt sin väg: mindre vård, färre dörrar, färre människor på plats”
Röster som till och med, förgäves, varnat för att liv kan gå förlorade.
Det är tydligt att regionen har valt sin väg: mindre vård, färre dörrar, färre människor på plats.
Mer styrning uppifrån, längre avstånd – och fler pressmeddelanden om att allt är till för vår skull.
Det sägs att det är brist på resurser, brist på personal, brist på läkare, brist på pengar samt att man vill satsa på de sköraste i första hand.
Kanske är det så.
Men kanske är det också en brist på insikt.
Eller värme.
Eller respekt för den verklighet som både patienter och vårdpersonal försöker navigera i – varje dag.
”Vi kan höja våra röster”
När jag vaknade från min dröm tog jag en lång promenad.
Jag försökte skaka av mig känslan av att ha sett in i en framtid som faktiskt inte är särskilt långt borta, om vi inte bromsar.
Vi kanske inte kan stoppa allt.
Men vi kan höja våra röster.
Vi kan påminna våra makthavare om varför vården finns till och vilka som betalar för den.
Och vi kan fråga oss, med rätta:
När systemet slutar se människan – vad blir det kvar?
