INSÄNDARE

När extremism ursäktas i maktens korridorer – men misstänkliggörs i förorten…

Avslöjandet om att en nära anhörig till en minister i regeringen har varit aktiv i högerextrema miljöer borde ha väckt ramaskri.

Det handlar inte om slarviga ungdomsår eller dumma val i förbifarten – det handlar om deltagande i rörelser som Säpo har klassat som säkerhetshot, där våldsromantik och vit makt-ideologi är centrala.

Trots detta väljer regeringen att tona ner allvaret.

Ingen offentlig markering, inget politiskt ansvarstagande.

Bara tystnad eller bortförklaringar.

Från säkerhetsexperter låter det annorlunda.

”Mycket allvarligt”

Säkerhetsexperter har varnat för att det här är mycket allvarligt – både ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv och för den enskilda ministern.

Att ha en anhörig med kopplingar till extremistiska grupper skapar en sårbarhet som måste tas på största allvar.

Det handlar inte om att skuldbelägga en minister för sin anhörigs handlingar – men om regeringen menar allvar med säkerhetsfrågorna, måste samma principer gälla oavsett vem det gäller.

Det är just det som gör regeringens tystnad så farlig.

Politiken måste byggas på likvärdighet och konsekvens, inte på lojaliteter eller social närhet.

Men politiskt verkar det inte vara lika viktigt – åtminstone inte när extremismen är högerextrem, och när det rör sig om personer med rätt hudfärg, rätt bakgrund, rätt nätverk.

Samma politiker som annars gärna talar om ”föräldraansvar” och ”bristande värderingar i hemmet” är plötsligt mycket förstående när det gäller den egna kretsen.

”Dubbelmoral”

Det är en tystnad som skriker av dubbelmoral.

I andra sammanhang – särskilt när unga från förorter hamnar snett – är budskapet att hela familjen bär ansvar.

Då är det tal om avlyssning, visitationer, moralisk uppläxning och hårda tag.

Men när en närstående till en minister deltar i vit makt-miljöer, rekryterar unga till våldsbejakande rörelser och uttrycker hat – då gäller andra måttstockar.

Vi har sett det tidigare.

När regeringen ville införa visiteringszoner och hembesök mot ”värderingar i hemmet” var det inte för att motverka högerextremism i Täby – utan för att misstänkliggöra föräldrar i förorten.

”Så ser ett samhälle med dubbla måttstockar ut”

Mikael Bertilsson, statsvetarstudent och samhällsdebattör

Det är en politik som pekar ut vissa, och skyddar andra.

Det här handlar om mer än ett enskilt fall.

Det blottar en människosyn där vissa ursäkter alltid är tillgängliga – förutsatt att du tillhör majoritetssamhällets kärna.

Förortens föräldrar får bära kollektiv skuld, medan maktens folk får sympati och förståelse.

Det är som om hela diskussionen om individens ansvar omformas beroende på vem individen är.

Så ser ett samhälle med dubbla måttstockar ut.

Det blir extra allvarligt när vi vet att ministern i fråga sitter i en regering som förverkligar en politik starkt färgad av nationalism.

Regeringen är beroende av Sverigedemokraterna – ett parti som nyss, efter påtryckningar, publicerade en vitbok som visar på direkta kopplingar till nazistiska och vit makt-miljöer.

”Orimligt”

Hur kan det då vara en slump att högerextrema idéer letar sig in i närstående kretsar?

Vi måste kunna kräva konsekvens.

Antingen tar vi alla former av extremism på allvar – oavsett om den är högerextrem, islamistisk eller gängrelaterad – eller så förlorar vi vår trovärdighet som rättsstat.

Det är orimligt att kräva ansvar och kontroll av vissa familjer, medan andra skyddas från granskning och skuld.

Samhällskontraktet kräver likvärdighet. Det gäller även när extremismen kommer farligt nära makten.

Mikael Bertilsson

Statsvetarstudent och samhällsdebattör