INSÄNDARE
Debatten inför årets valrörelse präglas allt oftare av ett hårdare språk mot människor som redan lever under press.
I stället för att tala om hur samhället ska ge stöd, skapa trygghet och öppna vägar tillbaka till arbete och ett värdigt liv riktas fokus gång på gång mot personer som är sjukskrivna, arbetslösa, ensamstående eller ekonomiskt utsatta.
När politiken gör dessa människor till symboler för samhällsproblem förskjuts också ansvaret bort från de beslut som faktiskt formar människors vardag.
Farlig utveckling
Det är en farlig utveckling.
Ett samhälle blir inte starkare av att peka ut dem som redan bär de tyngsta bördorna.
Det märks tydligt i verksamheter som redan går på knäna.
Personal i hemtjänsten larmar om scheman där varje minut är pressad till bristningsgränsen, och där stressen riskerar att gå ut över både arbetsmiljön och säkerheten.
Jag ser det själv genom mitt fönster: barn som går över gatan samtidigt som hemtjänstbilar kör i väg för att hinna till nästa besök.
Men det syns också i människors privatliv.
Den som försöker resa sig efter psykisk utsatthet, en separation eller en svår familjesituation möter ofta inte stöd, utan ännu mer press.
Att samtidigt få arbete, ta ansvar för barn och försöka bygga upp ett fungerande liv kräver stabilitet och respekt – inte misstänkliggörande och förnedring.
Kortsiktigt
Självklart ska politiken ställa krav. Men krav utan stöd är inte ansvarstagande. Det är kortsiktighet.
Ett välfungerande samhälle byggs inte genom att göra livet hårdare för den som redan kämpar, utan genom att stärka skolan, vården, äldreomsorgen, arbetsmarknaden och den ekonomiska tryggheten.
Om valet 2026 ska handla om framtidstro måste debatten börja där människor faktiskt lever sina liv: i stressen över att få ihop vardagen, i oron över ekonomin och i behovet av att bli behandlad med värdighet.
”Politiker borde sluta sparka på dem som redan ligger ner och i stället ta ansvar för att fler får en verklig chans att resa sig”
Väljaren
Politiker borde sluta sparka på dem som redan ligger ner och i stället ta ansvar för att fler får en verklig chans att resa sig.
Jag har också hört berättelser om människor som efter en svår skilsmässa har försökt börja om, fått arbete och samtidigt kämpat för att få vardagen att fungera för sina barn.
I stället för stöd har de mötts av kränkningar och ytterligare press.
Sådana erfarenheter visar hur viktigt det är att samhället präglas av respekt, rättssäkerhet och förståelse för människors utsatthet.
Pressas hårt
Liknande mönster tycker jag mig se i politiken. När partier fryses ut eller när makten blir viktigare än väljarnas signaler skadas förtroendet för demokratin.
Även äldreomsorgen pressas hårt.
Boenden får svårare att ge samma kvalitet som tidigare.
Utevistelser blir lidande, hjälpmedel fungerar inte alltid som de borde och personalen tvingas lösa situationer som egentligen borde hanteras med bättre resurser och tydligare ansvar.
Sjuksköterskorna är pressade och hinner inte alltid vara ute i verksamheterna på samma sätt som förr.
Då får övrig personal ta ett större ansvar för sådant som sår och skador.
Detta är inte värdigt ett samhälle som säger sig sätta omsorgen först.
Samtidigt ser vi hur politiker åker till Mörbylånga kommun för att titta på lösningar som andra redan har lyckats med.
Det är bra att lära av andra – men frågan är varför man inte tidigare har lyssnat på personalen och människorna som lever med problemen varje dag.
I valet och kvalet
Hur ska jag då lägga min röst för att detta ska upphöra?
Ska vi ha politiker som tidigare har varit med och pressat människor som redan ligger ner, eller ska vi välja företrädare som faktiskt förstår hur vardagen ser ut för dem som kämpar?
Min röst kommer att gå till det parti som inte bara talar om ansvar i valrörelsen, utan också visar i handling att man vill förbättra människors vardag.
Om inget parti gör det på ett trovärdigt sätt återstår frågan om man i stället ska lägga sin röst på en oberoende kandidat eller en politisk vilde.
Mvh
Väljaren
