INSÄNDARE
Jag är en kvinna på 39 år som är riktigt trött på allt snack om curlingföräldrar!
När det pratas om det här heter det väldigt ofta att dagens ungdomar är lata och bortskämda.
De vill ha de allra senaste prylarna, men tar inget eget ansvar.
”Mycket märkligt”
Det verkar vara alldeles för jobbigt, men när den här debatten dyker upp är det sällan någon som tänker på att spåna kring vad som egentligen kan ligga bakom ungdomarnas lathet eller bortskämdhet och det tycker jag är mycket märkligt.
Eftersom jag är född med en funktionsnedsättning har jag själv fått uppleva hur föräldrarna kan vara överbeskyddande, ta över alldeles för mycket och hur personal på skolan tar över och gör uppgifterna åt eleven därför att det dels inte finns tid för eleven att träna och pröva på egen hand, dels på grund av att personalen i skolan helt och hållet verkar sakna kunskap om hur de ska gå tillväga.
”Jag har själv fått uppleva hur både mina föräldrar och skolpersonal har klagat på att jag är både lat och bortskämd”
Jag har själv fått uppleva hur både mina föräldrar och skolpersonal har klagat på att jag är både lat och bortskämd och att jag egentligen kan klara av mycket mer än vad jag egentligen visar prov på.
Självklart håller jag med om att det är viktigt för en handikappad person att träna på att försöka bli självständig, men i debatten om curligföräldrar glömmer man bort att för att ungdomen ska kunna ha möjlighet att bli självständig kräver det att föräldrarna faktiskt tar ett par steg tillbaka och låter tonåringen eller den unga vuxna försöka på egen hand.
Om tonåringen eller den unga vuxna ändå försöker själv utan att föräldrarna har gett sitt medgivande och det misslyckas säger de:
– Vad var det vi sa?
I stället tycks föräldrarna eller i viss mån skolpersonal ta över alldeles för mycket eftersom det går både lättare och snabbare om de gör uppgifterna åt eleven.
Egentligen tycker jag att man borde kunna ställa föräldrarna emot väggen och verkligen tala om för dem vad deras beteende faktiskt får för konsekvenser, men det är inte lätt att göra det när man samtidigt behöver föräldrarnas hjälp.
”Fruktansvärt olustigt”
Jag betvivlar inte att föräldrarna känner sina barn bäst, men om de svarar åt ungdomarna behöver de inte tänka efter själva och då är det inte undra på att ungdomarna blir lata och bortskämda. Det har jag varit med om och det är väldigt jobbigt samtidigt som det ovanpå alltihop känns fruktansvärt olustigt när föräldrarna dessutom kontrollerar att jag tackar för de gåvor jag får.
Vem kan ställa dem emot väggen och tala om för dem hur det faktiskt känns och vilken bild det skapar av mig utåt sett? Det skapar en bild av att man helst inte bör prata med mig därför att jag helt och hållet saknar förmågan att själv svara på de frågor som ställs.
När jag gick i antingen åttonde eller nionde klass fick jag börja med ADL-träning som innebär att man tränar på vardagliga saker som att hitta i stan, handla och veta hur mycket man får tillbaka i växel, åka buss, ringa och beställa tid, leta upp en telefonkiosk och ringa hem om man eventuellt skulle behöva det.
”Väldigt konstigt”
ADL är en förkortning som står för Anpassning till Dagligt Liv och när jag började med det betedde sig min elevassistent väldigt konstigt emot mig. Helt plötsligt tyckte hon att hon inte kände igen mig bara för att hon var van vid att hjälpa mig genom att göra olika saker åt mig.
En annan sak som gjorde mig självständig var att jag gick på en sorts läger för synskadade personer med ytterligare funktionsnedsättning. Vi gjorde olika saker och tanken var att vi skulle pröva och försöka själva så långt det var möjligt. Personalen som hjälpte oss agerade på rätt sätt när det gäller att hjälpa och stötta. Det betydde att vi fick försöka själva så gott det gick och sedan hjälpte de till med sådant som vi av olika skäl inte klarade av.
”Visa hur personen ska göra, men låt bli att göra uppgiften åt personen!”
Den som överbeskyddar någon annan är så rädd för att tillåta att saker och ting blir fel och att man inte uppnår önskat resultat. Risken är att de överför rädslan att försöka och att misslyckas på individen som behöver hjälp och tror att de bäst hjälper personen genom att göra uppgiften åt personen i stället så att inget blir fel. Om det får fortsätta för länge blir den funktionsnedsatta individen van vid det och vågar inte försöka själv av rädsla för att misslyckas.
Det här bör man tänka på när man diskuterar curlingföräldrar och det faktum att ungdomarna är lata och bortskämda.
”Finns alltid en orsak”
Självklart kan man reagera illa när man ser det, men innan man diskuterar det för mycket bör man ha i åtanke att den situationen inte har uppstått utan vidare. Det finns alltid en orsak till att det har blivit antingen si eller så. Det innebär att man alltså inte bör lasta ungdomarna själva för att det har blivit på antingen på det ena eller andra sättet.
Hur ska man då gå till väga för att hjälpa personen som behöver extra stöd?
Man ska låta personen ifråga försöka själv så långt det är möjligt, men ändå finnas till hands ifall att någonting skulle bli fel.
Visa hur personen ska göra, men låt bli att göra uppgiften åt personen!
Skorpion76
Foto: Freepik
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
