INSÄNDARE
Läste insändaren om nyårsraketer och hänsyn, och jag är fortfarande lite i chock.
Vilken ryggrad.
Vilken medmänsklighet.
Det som träffade mig mest var att någon faktiskt vågade skriva det många tänker men få säger högt: tänk på de ensamkommande.
På killarna och männen som kommit hit från Mellanöstern utan mamma och pappa, till ett mörkt och kallt land, och som försöker skapa ett liv från noll.
”Bygger upp landet”
De pluggar svenska, jobbar, sliter, tar ansvar – och bygger upp det här landet bit för bit.
Ofta mer än de som står och smäller raketer, som om hänsyn vore ett skämt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på allt de lämnat.
Vackra hörn av världen: dofter av mat som sitter kvar i minnet, kvällar med familj, språk som låter som musik, städer och byar med värme och färg.
Att gå från det till ett nyår där det smäller i timmar mellan bostadshus och gamla svenskar…
Det är klart att kroppen reagerar.
Det är klart att någon kan få panik.
”Det är mänskligt”
Det är inte “känslighet”.
Det är mänskligt.
Insändaren påminde mig om något enkelt: nyår behöver inte bli en skräckfilm för andra.
Man kan fira och ändå visa hyfs.
Man kan skjuta runt tolvslaget, hålla sig borta från hus och entréer, och faktiskt tänka en sekund på att alla inte upplever smällar som fest.
Ung Vänster Kalmar län
