INSÄNDARE
När Peter Ferm minns sitt gamla sommarjobb är det inte de grova skämten i lunchrummet han tänker på. Det är samtalen på lastbryggan med Harry – mannen som hamnade helt fel i livet, men som gav Peter litterära tips för en hel livstid.
För länge sedan så hade jag ett vikariat på en större lagercentral. Det var den sortens arbetsplats där samtalsämnena i lunchrummet handlade om alkohol, trimmade bilar och fotboll.
Visade man intresse för något annat så var man antingen ”förläst” eller homosexuell. Hur de kunde göra denna koppling begriper inte jag, men jag är bekant med fenomenet och har avverkat ett antal sådana arbetsplatser i mina dagar.
En man som hette Bosse brukade göra en stor affär av att stoppa snus under förhuden efter att han hade duschat. Det tyckte de andra var kul. Vilken kille, va?
På den nivån var det.
Jag hoppades att jag inte skulle få vikariatet förlängt.
Översittartyp
Bosse var en riktig översittartyp. Han retade sig på mig eftersom jag inte visade tillbörlig respekt, dvs jag skrattade inte åt hans uppenbart dåliga skämt och var överhuvudtaget inte intresserad av att bli accepterad av gänget runt honom.
Sådana som Bosse har alltid en fanclub runt sig. Det spelar ingen roll om de är elva eller sextio år, idioter dras alltid till idioter. Bosse var ovanligt korkad. Lågbegåvad, som man säger, och han visste att jag visste om det.
– Äru bög? Frågade han mig en gång när jag inte visade något intresse över att delta i en diskussion om något fotbollslag som var på väg att vinna i någon slags turnering. – Jag gillar inte bögar!
– Är det du eller jag som brukar duscha naken tillsammans med andra män efter jobbet? Svarade jag.
En äldre man som hette Harry gav upp ett gapflabb. Bosse blev röd i ansiktet av ilska. Han skulle minsann ”ta mig” en dag, som han sade.
– Nämen! Inte kunde jag väl tro att jag var din typ!
Harrys livsdröm
Jag hade skaffat mig en fiende i Bosse. Däremot så blev jag och Harry vänner. Harry närmade sig sextiofem år och skulle snart gå i pension. Han hade kastat bort en stor del av sitt liv på den där lagercentralen, men han gladde sig åt sin kommande pensionering.
Då skulle han tillbringa sin tid i en liten lägenhet som han planerade att köpa Spanien och läsa alla böcker han inte hade hunnit med att läsa. Han skulle sitta på sin balkong i solen och dricka drinkar och läsa tjocka klassiker.
Det var hans livsdröm.
I litteraturen hade vi ett gemensamt intresse och han gav mig många fina tips på författare som annars hade gått mig helt förbi. Håkan Nesser, Jonas Gardell och Ken Follett för att nämna några.
För att slippa Bosse och den högljudda begåvningsreserven runt honom så brukade vi käka lunch ute på lastbryggan. Det var sommar och de flesta dagar var varma. Där hade vi många långa och djupa samtal om både böcker och livet i allmänhet.
Harry var mycket kunnig och var ett typiskt exempel på en man som hade hamnat helt fel i livet. Han hade passat som docent på något universitet i Lund eller Uppsala. Istället blev han plocktruckförare på ett centrallager och hade jobbarkompisar som Bosse.
Sorg och saknad
För några år sedan såg jag Harrys dödsannons i tidningen. Han hade blivit åttiofem år. Jag tycker att han borde ha fått några år till. Åttiofem år är lite snålt, tycker jag, men vad vet jag? Gud kanske behövde lite nya boktips?
Det stod att han hade lämnat någon som hette Camila i stor sorg och saknad. Camila med ett L. Det kan med lite fantasi tolkas som ett spanskt kvinnonamn. Antagligen kom han iväg till Spanien i alla fall.
Någon annan verkade han inte ha lämnat i saknad. Ingen mindes honom.
Men jag minns honom fortfarande. Jag minns de där sommardagarna på lastbryggan då han på en höft rekommenderade författare som har lämnat stora intryck hos mig och som periodvis har varit till hjälp och sällskap i mitt liv.
Peter Ferm
LÄS MER: Alla publicerade insändare
