INSÄNDARE
Mina intressen är av den stillsamma sorten.
Jag gillar litteratur, resa, skriva och att kolla på film och tv-serier.
Jag har även ett annat litet intresse, eller vad man nu ska kalla det? Jag gillar att utvidga min tillvaro. Det är därför jag har rest en hel del i mitt liv. Oftast ensam. Fast egentligen, långt där inom mig så är jag fortfarande en finnig sextonåring som är livrädd för att lämna sitt pojkrum. Det hade varit väldigt enkelt och bekvämt att bli kvar där, men jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev ut.
”Jag var nog ganska förvirrad och rädd när jag lämnade min mor.
Till höger och vänster jag for.
Jag har ingen förklaring, men på villovägar kom jag.
Där befinner jag mig än i denna dag.”
Som någon skrev.
Ser livet som projekt
Jag har sett det mesta i livet som projekt som jag gärna vill ta mig igenom och klara av. När jag var ung såg jag en flytt till en främmande stad och ett nytt jobb som projekt jag ville utsätta mig för. När jag blev äldre så ville jag besöka nya länder. Det blev också till projekt. När jag kom fram så ville jag utsätta mig för sådant som skrämde mig. Jag är höjdrädd, därför har jag följaktligen åkt upp i höga skyskrapor och utsiktstorn, åkt hemska linbanor och klättrat upp på höga höjder.
Sådant som skrämmer mig har varit stora utmaningar. Första flickvännen var en mycket skrämmande utmaning. Jag var drygt tjugo år, och herregud så rädd jag var!
Inte rädd på så vis att jag trodde att det var fara för mitt eget liv, men jag var nervös! Det var ny och otrampad mark. Ungefär som att kliva ut från en flygplats i ett främmande land – fast värre!
Mycket värre. Så mycket som kunde gå fel.
Lätt att resa
Att resa är lätt. Det är bara att betala biljetten och visa fram passet och få en stämpel när man kommer fram. Med flickvänner var det värre. Först och främst så var man tvungen att FÅ en flickvän, man behövde bli godkänd av någon av det motsatta könet vilket inte var det lättaste. Speciellt inte när man är tjugo år, allmänt blyg och bortkommen och fullständigt oerfaren.
Reser man så finns det kartor till hjälp, det finns resehandböcker och när man landar så är det bara att följa pilar och skyltar fram till passkontrollerna och bagagebanden och hittar man inte så finns det alltid någon att fråga.
Det är helt klart lättare att vara vilse på en stor flygplats i ett främmande land än att vara drygt tjugo år, ha träffat sin första flickvän och inte veta hur man ska ska göra. Det fanns liksom inga pilar och skyltar att följa och vem skulle man fråga?
Man kunde förvisso fråga flickan som var föremål för den stora händelsen – vilket jag också till slut gjorde. Det var ett projekt som hette duga och ännu idag, just nu när jag sitter och skriver detta så känner jag hur jag rodnar och blir alldeles kardinalröd i nyllet av skam.
Några projekt kvar
Men ändå, hade jag kunnat stoppa tiden så hade det fortfarande varit en sommarnatt för länge sedan. Jag är tjugo år, har hela livet framför mig och sitter tillsammans med min första flickvän på en parkbänk och samlar mod inför att lägga armen om henne.
Jag har fortfarande några projekt framför mig som jag vill genomföra.
Jag antar att så länge som man fortfarande planerar inför något så är livet inte slut.
Man kan nästan få en illusion av att ha hela livet framför sig.
Peter Ferm
