INSÄNDARE
Varför tycks många politiker anse att äldre medborgare är ett problem?
Makthavarna säger gärna att de står för värdighet.
Och respekt.
Samt att vi måste ta hand om dem som byggt landet före oss – våra föräldrar, våra mor- och farföräldrar.
Men så fort vardagen kommer ikapp hör du hur tonen skiftar (de lovar runt och håller tunt).
Då landar samtalet snabbt i siffror.
Besparingar.
Hur vi ska få allt att gå ihop i slutet av dagen?
Och mitt i allt det där tappas människan bort.
Det är där det skaver.
Inte en belastning
För de äldre vi pratar om här är inte en belastning.
Tänk på vilka vi menar: människor som fått våra dagar att fungera – i fabriker, skolor, butiker och hemma vid köksbordet.
De har gått upp tidigt.
Gjort sitt.
Tagit hand om barn, föräldrar och varandra.
Hållit ihop vardagen när det behövts.
”Utan dem hade vi inte funnits, tänk på det!”
Man i 55-årsåldern som bor i Oskarshamns kommun
Utan dem hade vi inte funnits, tänk på det!
Och nu, när de behöver samhället som mest, börjar vi prata om dem som om de är ett problem vi måste få undan.
Som en rad i budgeten.
Som något som ska ”effektiviseras”.
Omänskligt
Det är en riktning som känns omänsklig.
Vi lever längre än någonsin – du och jag också, om vi har tur.
Vi har mer kunskap och större resurser än tidigare generationer.
Och ändå verkar det svårare än någonsin att få en äldreomsorg som håller – när du väl står där och behöver den.
Vi pratar om bemanning.
Om rutiner.
Om scheman.
Om vem som ska göra vad – och hur snabbt.
”Vi pratar för lite om det som borde få styra allt: Människan bakom behovet”
Men vi pratar för lite om det som borde få styra allt:
Människan bakom behovet.
Hur det faktiskt känns att bli gammal.
Att behöva be om hjälp med sånt man alltid klarat själv.
Att tappa greppet om sin egen dag – tider, val, småsaker som blir stora.
Att kanske få vänta på hjälpen som man blivit lovad.
På maten.
På någon som har tid att stanna upp och lyssna.
Vi fastnar
Vi fastnar lätt i systemet.
Svårare är att tala om känslan av att vara den som alltid får vänta.
Och kanske är det där kärnan ligger.
Inte bara i pengarna.
Inte bara i organisationen.
Utan i blicken vi möter dem med.
Hur vi ser på äldre människor.
”Kan politikerna stava till ordet människovärde?”
Kan politikerna stava till ordet människovärde?
När blev de äldre en belastning?
När vi börjar se de äldre som en kostnad i stället för som människor med ett liv bakom sig och människor som faktiskt har många goda råd att bjuda på – då tappar vi något viktigt.
Och det är inte bara de äldre som betalar priset.
Det gör vi alla.
För en dag är det vi som sitter där.
Kanske vill de ha varm mat?
En dag är det kanske Oskarshamns kommunalråd, Andreas Erlandsson (S) och Lucas Lodge (M), samt Rolf Lindström (M), som är ordförande i socialnämnden, som sitter där.
Och väntar.
På att någon ska ha tid att se dem – inte bara uppgiften.
På att någon ska bry sig om dem på riktigt.
Kanske vill de ha lunchlådor, med varm och näringsrik mat, som levereras hem till dem varje dag?
Kanske vill de inte ha den undermåliga färdigmaten som säljs i matbutikerna?
Vilket samhälle möter dem på ålderns höst?
Man i 55-årsåldern som bor i Oskarshamns kommun
