INSÄNDARE
Socialtjänsten är en lokal myndighet med flera uppdrag, där målet är att säkerställa invånarnas trygghet och välbefinnande i landets kommuner.
Samtidigt saknas ofta tydliga ramar för hur och när socialtjänsten ska agera eller bistå.
Bedömningar görs från fall till fall.
Socialtjänsten behöver inte heller utgå från andra myndigheters bedömningar, utan arbetar självständigt och med ett stort förtroendekapital.
Det finns dock stora problem med denna självständighet – särskilt när det gäller utredningar av familjer.
Förväntas agera professionellt
Varje utredning leds av en eller flera socialsekreterare som förväntas agera strikt professionellt.
Samtidigt är socialsekreterare människor, med egna erfarenheter och känslor.
Det innebär en risk att personliga tolkningar påverkar bedömningarna, till exempel när man försöker förutse om en familj är dysfunktionell.
Om socialtjänsten får in ett ärende där man bedömer att barn riskerar att fara illa, exempelvis baserat på tidigare historik eller journalanteckningar, är det förståeligt att man granskar situationen extra noggrant.
Men frågan är hur långt denna oro får sträcka sig.
Socialtjänsten har ingen egentlig bevisbörda.
Det räcker att det finns en oro för att brister kan förekomma i en familj.
Därför är det rimligt att fråga:
Hur mycket kan socialtjänsten luta sig mot oro i sina utlåtanden inför beslut i socialnämnd, förvaltningsrätt eller kammarrätt?
I dessa utlåtanden kan socialtjänsten beskriva omfattande brister i en familj – trots att det i praktiken handlar om en subjektiv oro.
För familjer som inte känner igen sig i beskrivningarna finns få vägar att gå.
Är systemet tillförlitligt?
Det finns möjlighet att vända sig till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), men i praktiken krävs ofta att socialtjänsten först utreder sig själv – med samma förtroendekapital som redan ifrågasätts.
I dag är omkring 27 000 barn omhändertagna av socialtjänsten i Sverige. Endast Finland har högre siffror.
Enligt min mening bör ett omhändertagande ses som ett misslyckande – inte som en lösning i första hand.
Fokus borde ligga på att stötta familjer, inte att så snabbt som möjligt vidta tvångsåtgärder.
Det finns därför skäl att pröva om dagens system är tillräckligt tillförlitligt – eller om det behöver ses över.
När beslut i så stor utsträckning bygger på mänskliga bedömningar, finns också en risk att känslor och erfarenheter påverkar utfallet.
Det handlar i grunden om rättssäkerhet.
Och om förtroendet för en av samhällets viktigaste funktioner.
Robin Hagström
