INSÄNDARE
Jag läste krönikan om mänskligheten och universum.
Och, ja, det är sant – sett ur universums perspektiv så spelar det ingen roll vad vi gör.
Ingenting.
Solen kommer att slockna ändå.
Planeter kommer att försvinna.
Det blir tyst
Allt kommer att bli tyst.
Det finns ingen publik.
Ingen domare.
Ingen som sitter där ute och för protokoll över våra liv.
Och ändå spelar det roll.
För oss.
För de som drabbas av krig.
För de som förlorar någon.
För de som försöker leva sina liv i något som liknar fred.
Det är kanske det märkligaste av allt.
Att vi är så obetydliga i det stora – men kan vara så avgörande för varandra.
Och ändå väljer vi så ofta motsatsen.
”Det märkliga är kanske inte att människor bråkar med varandra. Det märkliga är att vi kan låta bli – men inte alltid gör det”
En av människorna på planeten Tellus
Det märkliga är kanske inte att människor bråkar med varandra.
Det märkliga är att vi kan låta bli – men inte alltid gör det.
Vad vi gör här och nu är faktiskt viktigt.
Jorden är unik
Det här är trots allt den enda platsen (efter vad vi vet) där liv finns.
Det här tycks vara den enda platsen där mening kan upplevas.
Det här verkar vara den enda platsen där något faktiskt betyder något för någon.
Vi är extremt små i universum, men enormt betydelsefulla för varandra.
”Ja, låt Astrid Lindgren-människor styra länderna i världen”
En konflikt mellan två länder är kosmiskt sett noll.
Men för människorna som drabbas är det allt.
Vi är byggda för att överleva, vi reagerar starkt på hot, vi tänker kortsiktigt och konflikter eskalerar.
Vi skapar identiteter, vi mot dem och resultatet blir ett bråk på ett dammkorn.
Välj fred i stället för krig
Men många människor är också utrustade med empati, samarbetsförmåga och en förmåga att förstå perspektiv.
Det är det som gör att vi kan välja fred i stället för krig.
Så, ja, låt Astrid Lindgren-människor styra länderna i världen.
Då skulle vi få en människo- och djurvänlig planet.
En av människorna på planeten Tellus
