INSÄNDARE
Man vill bli behandlad som en människa, inte som en kategori.
Det pratas ofta om jämlikhet och respekt – men i verkligheten märks det att alla inte blir behandlade på samma sätt.
Som invandrare känner jag ibland att människor bestämmer sig för vem jag är innan de ens pratat med mig.
Det känns som om min bakgrund betyder mer än min personlighet och det jag kan.
”Gör mig orolig”
Det svåraste är inte stora ord eller öppna kommentarer, utan de små signalerna.
Det kan vara hur någon pratar med mig, att de tror att jag inte förstår, eller att de tvekar innan de litar på mig.
För andra kanske det inte märks, men för mig blir det en del av vardagen.
Den här känslan gör mig också orolig för mitt barn.
Jag är rädd att mitt barn ska möta samma fördomar som jag gör.
Tanken på att mitt barn kanske inte blir behandlad på samma sätt i skolan, även om hen försöker sitt bästa, gör mig ledsen.
Barn ska få växa upp utan att behöva bära vuxnas förutfattade meningar.
Jag vill inte bli sedd som en särskild kategori, utan som en person.
Och jag vill att alla barn ska få samma chans.
”Har drömmar”
Jag har drömmar, kunskap och en vilja att bidra.
Det har de också.
Men när man hela tiden måste bevisa att man duger, känns det som om man aldrig får börja på samma nivå som andra.
Jag skriver detta för att påminna om något enkelt: vi måste se människan framför oss, inte den grupp vi tror att personen tillhör.
Om fler gjorde det skulle samhället bli tryggare för alla.
Vi förtjänar alla att bli bemötta som individer.
Det är så vi bygger ett samhälle där alla känner sig välkomna.
Gladiola Busulla
Borås
