INSÄNDARE
Det har fattats beslut om att det ska bli lättare för myndigheter att ingripa mot familjekonstellationer när det finns misstanke om bristande vård.
Grundtanken är mycket god – barn ska absolut inte växa upp i skadliga miljöer där de kan fara illa eller utveckla en mentalitet som skadar andra.
Beklagligt nog finns det dock enorma brister i systemet, brister som det inte tycks finnas någon avsikt att åtgärda.
Dessa kan i värsta fall leda till motsatt effekt än den önskade.
Bedömningar om barns trygghet i hemmet görs ofta av ett begränsat antal socialsekreterare och utredare, utan att det egentligen behöver finnas konkreta bevis på bristande vård.
“Negativ bild”
Ett exempel är att anmälningar mot familjer ofta görs i affekt, kanske efter en konflikt, och inte sällan under påverkan av droger eller alkohol.
Eftersom anmälan kan göras anonymt måste myndigheten utreda innehållet, vilket kan innebära tre månader av utredning.
Om familjen då vet att anmälan gjorts i hämndsyfte är det naturligt att de inte tar utredningen på allvar.
Attityden gentemot utredarna kan därför bli bristfällig – något som noteras.
Även om inga brister i vården upptäcks kan ett bryskt bemötande ge en negativ bild av familjen, och det är dessa utredare som i slutändan kan avgöra familjens framtid.
I värsta fall kan ett barn omplaceras utan att det finns någon polisutredning, läkarjournal eller annan hård bevisning.
“Magkänsla”
Ofta bygger beslutet istället på utredarnas magkänsla och subjektiva åsikter.
Det finns till och med risk för intressekonflikter.
Ett skräckexempel är om utredare har personliga kopplingar till familjehem och därför kan ha motiv att placera barn där.
Det är brottsligt och kan leda till fängelse – men systemet för tillsyn är bristfälligt.
Misstänks missförhållanden inom en social myndighet får myndigheten i praktiken utreda sig själv, med möjlighet att utelämna uppgifter som kan vara missgynnsamma.
“Noll”
Idag finns det ingen funktion i samhället som på ett säkert sätt garanterar kvaliteten på dessa utredningar – den är noll.
Familjer kan överklaga till socialnämnd, förvaltningsrätt och kammarrätt, men i merparten av fallen väger statens röst tyngst.
En av Sveriges största och mest livsviktiga myndigheter i praktiken känslostyrd, som jag ser det.
Personligen ser jag det som ett av våra största samhällsproblem.
Robin Hagström
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
