INSÄNDARE
Jag har alltid varit sist på bollen. Förutom att jag var sist i gänget med att ta körkort, träffa en flickvän och köpa video så var jag sist med att skaffa bankomatkort.
1983 hade alla mina vänner bankomatkort. Det var det nya då. Framtiden var här. Man kunde ta ut pengar från en automat på gatan!
Det kunde inte jag.
Jag skaffade mitt första bankomatkort 1988. Det var banken som mer eller mindre tvingade mig. Jag skrev på några papper, valde en kod och fick mitt kort som jag skulle gå ut och stoppa in i automaten.
Det gjorde jag. Kortet försvann i springan och kom inte tillbaka. Jag fick gå tillbaka och informera banktjänstemannen om mitt problem.
– Vad gjorde du nu?
Frågade han med ett irriterat tonläge.
Det där har jag fått höra många gånger efter den där vårdagen 1988, ”Vad gjorde du nu?”
Följer alltid anvisningarna
Jag ska tala om vad jag brukar göra: Jag gör inte någonting! Jag följer ALLTID anvisningarna! Jag sitter still i båten! Det gör man om man inte fattar ett smack av vad man håller på med!
Vissa personer blir hysteriska och börjar trycka på alla knappar och tangenter som finns, de rycker i spakar och ruskar och bankar på komponenterna. Det gör inte jag. Jag testar aldrig några nya vägar. Jag ägnar mig inte åt aktiv problemlösning eftersom jag inte vet vad det är jag ska lösa? Jag sitter istället still och ropar på hjälp.
Jag gör RÄTT, ändå blir det fel.
Om jag skulle berätta om alla problem med datorer, telefoner, fjärrkontroller och biljettautomater jag haft i mina dagar skulle jag bli tvungen att ta min spärrmedicin så att jag inte förvandlas till Hulken och kastar ut min dator från balkongen.
Satt på varenda parkbänk
Varje gång någon datorjävel har låst sig, fjärrkontroller har upphört med att vara en fjärrkontroll, biljettautomater har nekat mig biljetter (men gärna tagit emot mina pengar) och telefoner har börjat leva sitt eget liv så har någon genast frågat, alla på en gång nu:
VAD GJORDE DU NU?
Jag hade hunnit fylla tjugo år innan jag träffade min första flickvän. Jag hade ingen aning om vilka knappar jag skulle trycka på, och det fanns ingen support att ringa till. Det följde inte med någon instruktionsbok. Eftersom jag är sorten som sitter still i båten när jag är ute på okänd mark så blev det mycket stillasittande.
Jag tror vi satt på varenda parkbänk i Uddevalla en sommar för länge sedan. Efter någon vecka vågade jag fatta hennes hand, och efter ytterligare några veckor så tog jag mod till mig och lade försiktigt armen om henne. Det var ett stort steg.
– Vad gör du nu?
Frågade hon.
Fast inte med ett irriterat tonläge. Hon log när hon sade det och lutade sig emot mig. Det var stort. För första gången i mitt liv gjorde jag något rätt, utan att det blev fel.
Peter Ferm
LÄS MER: Här hittar du alla insändare
