KRÖNIKA
Jag skäms när jag läser om den utstuderade – den hårt elake – bonden i Vena socken, alltså i mina hemtrakter i Sevede härad, som Nobelpristagaren Harry Martinson berättar om i den välskrivna boken ”Vägen till Klockrike”.
Undertecknad har varit ute på en lång hundrunda i den sköna marssolen och ligger nu och njuter av söndagstillvaron på vardagsrumssoffan – på bordet står kaffekoppen och huvudet vilar på en skön kudde.
Läslampan är bra, boken är ännu bättre och soffan är skön.
Jag läser bland annat att Harry Martinson, eller Bolle som han heter i nämnda bok, under sin tid som luffare jobbade hos en lantbrukare i Misterhults socken under ett år.
”Blir helt kall”
Det är en intressant bok – en riktig bladvändare, men när jag kommer fram till sidan 179 i den här pocketutgåvan blir jag helt kall inombords.
Harry Martinson berättar här om en av Bolles luffarkompisar, ”Axne den ångerfulle”, som en gång kom till Vena socken och Sevede härad; och där stod en bonde och väntade på honom vid trappan på en gård.
– Tjasså, sade bonden, med en min och en röst som röjde hustruplågaren.
”Och sedan började den tillställning som Axne efteråt brukade kalla Hederslunchen”, skriver Harry Martinson.
Axne fick sätta sig vid köksbordet och bondfrun ”som hela tiden pinad stirrade ner i bord och golv tillsades att sätta fram maten”.
”När bordet var dukat drog sig hustrun snabbt och tyst tillbaka som om hon ville fly från alltsammans”, skriver Harry Martinson.
Och där vid bordet hos en bonde i Vena socken, mina släktingars hemsocken på mammas sida, satt en hungrig luffare ”och såg förstulet på maten medan han väntade på att någon skulle säga varsego”.
Sa inte varsego
”Men inget varsego kom och Axne började efter en stund tro att de glömt säga det men att de i alla fall menade det. Han tog därefter, fast tveksamt, kniv och gaffel och gjorde sig ehuru redan smått pinsamt berörd klar att börja. Han intog så att säga utgångsställning för måltid, ja, han noterade den rentav såsom just en slags utgångsställning bara för att det dröjde så länge med varsego”, skriver Harry Martinson och fortsätter:
”När han till slut ändå började med att breda en smörgås drog han ut på detta, så att åtminstone ett försenat varsego skulle hinna komma. Ty det kan ju ibland hända att folk glömmer sig först, men att de sedan säger ett: ja, varsego då, varsego, börja ät nu innan det kallnar.”
”Stopp nu lite grann!”
Den elake bonden i Vena socken
Men det kom aldrig något försenat varsego – bonden sa i stället:
– Stopp nu lite grann! Och lyss till mej.
”Axne såg upp. Han hade ännu inte hunnit bita i smörgåsen. Nu lade han ner den igen på bordet. Med hundögd förvåning stirrade han på bonden”, skriver Harry Martinson.
Bonden sa:
– Ja, här på bordet har vi alltså ett mål lagad mat.
”Där har vi fläsk”
”Och han pekade med fingret från det ena till det andra:
– Där har vi fläsk. Där har vi korv. Där har vi en bit uppstekt. Där har vi rödbetor. Allt som allt en god måltid mat, tycker jag.”
– Tänk om det nu vore så, att ni hade gjort skäl för den här maten. Tänk om ni vore en ärlig arbetsmänniska som kunde äta den här måltiden med gott samvete. I stället är ni en sådan som bara driver på vägarna och bara utnyttjar mänskornas välvilja.
”Nu har jag gett er en läxa”
Den elake bonden i Vena socken
Luffaren lämnade bordet och gick mot dörren utan att säga något.
”Men innan han hunnit ut sade bonden:
– Och nu har jag gett er en läxa, liksom jag gett och kommer att ge alla som kommer hit in samma läxa. Lägg nu det här på minnet, minns alltid det här bordet.
”Blir mörkrädd”
Axne stod kvar i dörren och såg på bonden.
– Var lugn ni, sade han iskallt, stålkallt. Var lugn ni. Ni ska inte glömmas.
Han stängde dörren bakom sig och gick”, skriver Harry Martinson.
Att bönderna var snåla förr i tiden, ja, det visste jag; det har morfar (Karl Rosén), som jobbade som dräng hos ett antal bönder under sin ungdomstid, berättat (ville drängen ha ost vid matbordet, så ställde di snåle bönnera undan smöret och ville drängen ha smör, så ställde de undan osten), men den här råa illvilligheten som Harry Martinson berättar om får en att hoppa till ordentligt.
Det är ren och skär ondska.
En blir mörkrädd.
Läs fler av chefredaktörens krönikor här
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
