Sök
Stäng denna sökruta.
Edit Content
Sök

Hem

Bonus

Samarbeten

LÄSARservice

ANNONS

Oskarshamns-Nytt

MENY

ANNONS

Aktuellt

”Jag stod öga mot öga med en stor älg”

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

ANNONS

KRÖNIKA

Göran Rosén har stått öga mot öga med en älg två gånger i sitt liv.

Han berättar om de fantastiska upplevelserna i en krönika i Oskarshamns-Nytt.

En cykel är ett regelbundet återkommande händelseförlopp – exempelvis ett skottår, ett jordvarv runt solen, en viss tidpunkt på dygnet…

Jag var fem år.

Mina föräldrar, jag själv och min ettåriga lillasyster Mariette bodde i ett för detta soldattorp.

Min farfarsfar, Lars-August Rosén, hade varit soldat där. Gottfrid Rosén, min farfar, tog över och var småbrukare där under hela sitt verksamma liv. Min far, Karl Rosén, stod sedan på tur att förvalta arvetorpet.

Jag själv hade fullt upp med att utforska hela området, för att förstå vad det var som var så speciellt med den här platsen.

Inte ens mjölkebilen kom

Torpet heter Hagelhorva – och det ligger i Vena socken – fem kilometer in i skogen från byn Östrahult och tre kilometer från Bredvik, vid sjön Nejern.

Att bo på en sådan plats, där inte ens en mjölkebil kom förbi, betydde att jag var min egen herre när det kom till att leka, roa mig och utforska omgivningarna, vilket jag gjorde ganska grundligt. Jag kände till var de olika skogsblommorna fanns, var det gick att hitta smultron och blåbär – och var fåglarna hade byggt sina bon.

Min värld bestod inte bara av hemmet och gårdsplanen, utan jag gjorde ganska långa utflykter till olika platser i skogen runt omkring.

En av mina favoritplatser var en berghäll med håligheter, där det samlades regnvatten. Där lekte jag med barkbåtar. På en annan plats fanns det en nedfallen gran som jag kunde stå och gunga på. I ett hörn av skogen fanns det två stora klippblock, som på ett märkligt sätt lutade sig mot varandra. Där kunde jag gå in. Eftersom jag var liten, så kändes det som ett rum och jag fantiserade om att jag bodde där.

Första gången det hände

Första gången ​det hände var 1948. Jag var, som sagt var, fem år. Det hade åskat – men nu sken solen och det var så där friskt i luften som det bara är efter ett åskväder.

Fåglarna kvittrade, hönsen kacklade och bortifrån ängen råmade korna. Jag bestämde mig för att gå till Hagelsdal, som ligger cirka 200 meter från Hagelhorva. Här hade ett torp stått tidigare. Huset var rivet, men ladugården fanns kvar. För att komma dit fick man följa en liten körväg uppför en backe och sedan fortsätta ett stycke på plan mark. Precis då jag hade nått krönet på backen stelnade jag till. Jag stod öga mot öga med en stor älg. Han stod bara fem-sex meter längre bort. Han sänkte sitt huvud och tittade stint på mig.

Jag ryste till och blev helt stel och kände att hjärtat bultade våldsamt. Det är omöjligt att veta hur länge vi, lätt hukade, stod orörliga och tittade på varandra. När avsyningen var klar backade vi samtidigt båda två lite grand.

Älgen vek sedan av och gick långsamt in i skogen. Innan han försvann vände han sitt huvud mot mig för en sista titt. Jag stod ensam kvar, helt överväldigad.

Jag sprang hem och in i köket, där min mamma höll på att baka, och skrek att jag hade mött en älg!

Älgen log

Uppenbarligen trodde hon inte på mig, för hon frågade om älgen sa någonting. Spontant svarade jag att han log mot mig. Det är fortfarande den minnesbilden jag har av honom – att han log! Det kanske berodde på att hans mungipor var långa, för det blir de ju på människor som ler. Varför skulle det då vara annorlunda med älgar? Min mamma svarade bara: “ja,ja.”

Andra gången ​det hände var exakt 69 år senare. Mycket vatten hade flutit under Seines broar och, förresten, även under Veråns broar. Jag hade ägnat mig åt många olika saker, varit på många olika platser i världen och upplevt de märkligaste ting. Nu var jag nästan tillbaka på ruta ett – i Kristdala socken istället för Vena socken. På den rutan har mitt liv blivit tätt sammanflätat med blandrashunden Tino. Han är en kombination av schäfer, collie, bordercollie och labrador – men han ser nästan ut som en schäfer.

”Vi trivs tillsammans”

Vi trivs tillsammans, kanske beroende på att han bestämmer allt det som är viktigt och att jag samtidigt tror att det är jag som bestämmer. Av alla intressen vi har gemensamt sätter vi båda en sak högst på listan, att regelbundet ta långpromenader i skogen. Ingen av oss har koppel, så vi känner oss väldigt fria – och då kan vi änka stora tankar.

Tino går aldrig långt ifrån mig, högst 10–15 meter, och han kontrollerar hela tiden att jag inte sackar efter. Emellanåt rusar han tillbaka till mig och hoppar, förmodligen för att tacka för att vi har fångat dagen på det här sättet.

Just den här dagen befann vi oss i gränslandet mellan socknarna Vena och Kristdala. Närmare bestämt strax intill Illevik. Där går en vägbro mellan de båda socknarna. Numera går gränsen mellan Hultsfreds och Oskarshamns kommuner här.

Ja just det, det stämmer! Det är det Illevik som musikbandet ​Lifvens​ så målande sjunger om i en låt med titeln Illevik.

​Jag och Tino gjorde likadant, ​vi dro iväj te Illevik längs mä lannsvejen. Visserligen inte ​mä häst å vang. ​Vi fick nöja oss med en motordriven vagn av modernare slag. Efter cirka 30 minuters promenad in i skogen hände det! I en krök utefter en kulle stod det plötsligt en stor älg, bara sex-sju meter från oss.

Vad gör man? Jo, man tar fram de gamla beprövade knepen från förra gången det hände, i Hagelhorva 69 år tidigare. Älgen, Tino och jag hade en total samsyn kring detta.

Jag frös till och hukade mig försiktigt medan jag såg att älgen gjorde detsamma. I nästa ögonblick käde jag något som stötte emot mitt ben. Det var Tino som hade satt sig så nära mig som han kunde, förmodligen för att få vägledning i den här brydsamma situationen. Han ömsom hukade sig, ömsom vred huvudet mot mig, som för att säga: ”får man verkligen se ut hur som helst nu för tiden?”

”Vi får vara här”

Reflexmässigt kom det givna svaret från mig: ”han får vara här.”

Alla tre hade förstått budskapet: ​”vi får vara här.”

​Helt stillsamt synade vi varandra, eller rättare sagt, Tino och jag synade älgen – och han synade oss. Det är svårt att säga hur lång tid som förflöt. Kanske någonstans mellan 15 och 20 sekunder, men det kändes som en väldigt lång tid. Det var älgen som bröt förtrollningen. Sakta klev han åt sidan och sneddade kullen i sakta mak. Väl uppe på krönet vände han sig om och tittade ner mot oss. Vad tänkte han? Kanske att vi alla fick vara här. Det var kanske därför han log. Därefter nosade Tino länge där älgen hade stått. För mig spelades bilderna från förra gången upp på min näthinna, i Hagelhorva, på andra sidan Nejern, inte så långt därifrån.

Eftersom en sådan här sak bara inträffar vart 69:e år så hade vi tur som fick vara med om det.​ Vicki opplevelse! (Vilken upplevelse!).

Länge leve den biologiska mångfalden!

Personligt / Göran Rosén

Göran Rosén är en av medgrundarna till den ekonomiska Föreningen Oskarshamns-Nytt, där han är kassör och ekonomiansvarig. Göran kommer dessutom att skriva krönikor – och han hoppar även in som reporter ibland (gärna som kulturskribent).

Göran föddes 1943, i Hagelhorva, Vena socken. Skolgången genomfördes i Östrahult och Gnöttlerum, i Vena socken och realexamen tog han i Hultsfred.

Sedan följde några år som sjöman i olika delar av världen. Han jobbade även som diversearbetare i Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Studentexamen tog han som privatist.

Därpå blev det ett antal år som obehörig lärare, framför allt i Mariannelund och Kråkshult.

Han fortsatte sedan med studier i samhällsvetenskapliga ämnen vid Göteborgs universitet.

Resultatet blev en fil.kand och en fil.mag. Fortsättning följde med lärarbehörighet vid Lärarhögskolan i Malmö.

Därefter följde några år som adjunkt vid gymnasierna i Karlshamn och Mölndal samt vid AMU-center i Lidköping.

1979 blev han antagen till en tvåårig tolkutbildning i vietnamesiska, som avslutades vid Hanois universitet. Det blev inledningen till en 23 år lång bosättning i Vietnam.

Efter ett kort mellanspel som tolk vid det svenska Bai Bang-projektet blev han knuten till UNHCR (FN:s Flyktingkommissariat) för att bygga upp ett repatrieringsprogram för vietnamesiska båtflyktingar. De fanns i hundratusental i olika läger runt om i Sydostasien och de flesta hade inte en chans att komma vidare till det som kallas för tredje land – eftersom FN inte ansåg att de hade flyktingstatus.

Göran fick några hektiska år under uppbyggnaden av det frivilliga repatrieringsprogrammet, som innebar mycket resor såväl till länderna i regionen som inom Vietnam. I Vietnam genomförde UNHCR tusentals mikroprojekt för att stimulera försörjningsmöjligheterna, eftersom landet var fattigt och sönderslaget efter kriget.

Att vara i tjänst hos UNHCR innebar att då och då bli utskriven till akuta konfliktområden. Han fick då tillbringa ett antal månader vardera i länder som Kambodja, Irak, Östtimor, Makedonien och Kosovo. Han pensionerades från FN 2003 och bor sedan dess i Kristdala.

TEXT: GÖRAN ROSÉN

+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

ANNONS

ANNONS

ANNONS

Shoppingguide

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS