INSÄNDARE
Jag tror vi gjorde ett misstag när vi gav barnen smartphones.
Det började ganska oskyldigt.
Barnen ville ha varsin mobiltelefon.
Alla andra hade ju en.
Det var så argumentet lät i många hem.
”Alla andra har”
”Alla andra har.”
Till slut gav många föräldrar efter.
Det var ju praktiskt också, tänkte man.
Man kunde ringa.
Skicka sms.
Kolla var barnen var någonstans.
Det kändes tryggt.
Men någonstans längs vägen förändrades mobiltelefonen.
”Den slutade nästan vara en telefon. Och blev mest något helt annat”
Förälder
Den slutade nästan vara en telefon.
Och blev mest något helt annat.
I dag är den en liten värld i fickan.
En värld av sociala medier, videos, spel, chattar och oändliga flöden.
En värld som aldrig stänger.
”Som aldrig sover”
Och som aldrig sover.
Barn går och lägger sig med mobilen.
Vaknar med mobilen.
Tar upp den direkt på morgonen.
Och tittar ner i den igen innan de somnar.
Det är inte bara barnen.
Det är vi vuxna också.
”Många lärare berättar om elever som har svårare att koncentrera sig”
Men skillnaden är att barnens hjärnor fortfarande utvecklas.
Deras självkänsla formas.
Deras relationer byggs.
”Ständig följeslagare”
Och i den processen har mobilen blivit en ständig följeslagare.
Många lärare berättar om elever som har svårare att koncentrera sig.
Föräldrar berättar om konflikter kring skärmtid.
Och forskare varnar för att sociala medier kan påverka ungas psykiska hälsa.
Samtidigt är det svårt att vrida tillbaka tiden.
”Mobilen har blivit en del av livet”
Mobilen har blivit en del av livet.
En självklarhet.
Precis som internet.
Precis som datorer.
Men ibland undrar jag om vi gick lite för fort fram.
Om vi verkligen tänkte igenom vad det innebär att ge barn tillgång till en värld som aldrig stänger.
En värld där jämförelser, likes och kommentarer kan påverka hur man ser på sig själv.
Det är lätt att tänka att utvecklingen bara går åt ett håll.
”Behöver stanna upp”
Framåt.
Men ibland behöver man kanske stanna upp och fundera.
Inte på om barn ska ha mobiltelefoner.
Utan på när.
Och hur mycket.
För kanske var det inte mobiltelefonen i sig som var problemet.
Kanske var det bara så att vi gav den till barnen/ungdomarna lite, eller mycket, för tidigt.
Kanske vore det bra med en 18-årsgräns?
Det är ju en vuxenpryl.
Förälder
