KRÖNIKA
Den dubbla staten…
Just för stunden är det inte så där vidare värstens att framleva sina dagar här ute i spenaten.
”Kallt och djävligt”
Kallt, mörkt, snöigt och djävligt som det är.
Å andra sidan är det väl som med allt annat – relativt.
”Jag vet inte, eller minns inte, hur det är att bo i Stockholm med feministisk snöröjning, snorhala trottoarer och höga snövallar”
Wolter Stackelberg, krönikör
Jag vet inte, eller minns inte, hur det är att bo i Stockholm med feministisk snöröjning, snorhala trottoarer och höga snövallar.
Om det är någonstans det finns behov av fyrhjulsdrift, så är det där!
I väntan på att ljuset ska återvända så att det blir någorlunda ljust klockan sjutton, vilket det nu är, har jag med stor lust plöjt igenom några böcker som illustrerar våra samhällsbyggen i stort som smått.
”Intressant”
Kanske lite tungt och dystopiskt, men intressant.
Övergripande skulle man kunna säga att ett samhälle minst består av två lager: det demokratiska och det försvarande – det som ibland, och lite vanvördigt, kallas ”Deep State”.
Det demokratiska samhället i sin rena form är den del där vi bemyndigas att välja företrädare vart fjärde år.
De som väljs sätts att förvalta kommuner, regioner och stat.
De lyder alla under lagar som är basen för landets styre och har fullständig öppenhet för alla vad gäller handlingar och dokument.
De som jobbar där, och inte är politiker, ska oförvitligt arbeta för att tjäna medborgarna – det som i Storbritannien kallas ”civil servants”.
Det demokratiska samhället uppbär skatt för att finansiera sin verksamhet till självkostnad.
Det försvarande samhället ska vakta den demokratiska delen genom såväl offentliga som lite mer ljusskygga verksamheter. Till det offentliga hör polis, rättssystem och försvarsmakt som finansieras via skatter.
Men det försvarande samhället består också av hemligare verksamheter som inte alla känner till, såsom till exempel MUST, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, FRA, Försvarets radioanstalt, och Säpo, Säkerhetspolisen.
”Väldigt få känner dock till vad de de facto gör”
Det är en accepterad del av vårt samhälle.
Väldigt få känner dock till vad de de facto gör.
Jag kan svårligen tro att det kommer ut särskilt mycket material på förfrågan.
”Likt en snödroppe”
Kampen mellan kapitalismen, den fria världen, och kommunismen, den ofria världen, blommade upp likt en snödroppe om våren när dammet lagt sig efter andra världskriget.
Europa hade delats mellan öst och väst.
Europa och USA identifierade Italien som ett land som absolut inte fick hamna i kommunismens klor.
”Deep State”, i en salig blandning av den italienska maffian, Kristdemokraterna, CIA, kyrkan och en ohelig allians av frimurare, skulle komma att göra allt för att få Italien på ”rätt” sida.
Alla hade hållhakar på varandra.
Banker växte och blev stora förmedlare av de monetära resurser som systemet krävde.
Att det blev lite fel här och var vad gällde penningtvätt och pengars ursprung såg man gladeligen mellan fingrarna med.
”Det användes lock och pock, men framför allt våld”
Det användes lock och pock, men framför allt våld.
Otaliga fick sätta livet till i kampen som huvudsakligen finansierades med knarkpengar och administrerades av maffian.
En känd figur i sammanhanget blev Aldo Moro, premiärminister i det röriga Italien. Han förespråkade en kompromiss mellan Kommunistpartiet och hans hemvist, Kristdemokraterna.
Moro kidnappades av ”Röda brigaderna” i slutet av 70-talet, satt fången i 54 dagar och hittades slutligen död i en röd bil i centrala Rom.
Problemet för hans närhet var huruvida han skulle ”räddas” eller inte.
Å ena sidan kunde Röda brigaderna dra fördel av kidnappningen – inte bra.
Å andra sidan kunde Röda brigaderna ”sättas åt” om Moro dödades – bättre.
Han mördades av någon som fortfarande är okänd.
Hade fingrarna i syltburken
USA hade fingrarna i denna gigantiska syltburk som även utspelade sig i Syd- och Centralamerika, Sydafrika och Asien.
Målet var klart, liksom finansieringen via knarkpengar.
Varför skriver jag om det här?
Jo, för att i ett system där det försvarande samhället – Deep State, om du så vill – växer sig för stort, brakar systemet samman.
Den trygghet och stabilitet som människor vant sig vid försvinner.
Man blir tvungen att anpassa sig till våldsamma polisstyrkor, försvinnanden inom familj och vänkrets, människor som dör under oklara omständigheter.
Tyvärr anpassar vi oss till ett dylikt system, för att vi måste. Först efteråt förstår man vad som hände.
”Ska vi vara glada eller ledsna?”
I dagarna lanseras det faktum att ingen skjutits under januari månad 2026.
Det ska vara första gången på närmare åtta år.
Jaha – ska vi vara glada eller ledsna?
Hur ska vi tolka nyheten?
Det uppges bland annat bero på att ”gängtopparna” haffats på sina uppehållsplatser utomlands, som i sin tur är en följd av ”ökat samarbete”, vilket naturligtvis är bra.
Inte Klangs förtjänst…
Det är rimligtvis inte kommissarie Klang från det demokratiska samhället som varit i farten.
Kan det vara den ”försvarande makten” som ligger bakom, och om ja – hur många offentliga beslut har sett dagens ljus i det här?
Mitt tips är att detta är något vi får leva med. Vi måste dock vara uppmärksamma när, och om, det går över styr.
Till dess hoppas jag att ni tar er en tur ut i naturen, hur ogästvänlig den än ter sig!
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
