KRÖNIKA
Ordets makt – och makten…
En tidningsnotis från TT i början av november hade rubriken: ”Ökning av anmälda jaktbrott i höst.”
Den väckte mitt intresse.
Den oinvigde kan lätt sucka och tänka på galna jägare, särskilt som de antagligen bara läser rubriken och än mindre vet vad som ligger bakom.
De ”vet” ju att jägare skjuter kor i tron att det är älgar – eller människor som de misstagit för vildsvin i sitt nattsikte.
Den som verkligen läser vidare får veta att det anmälts drygt 50 jaktbrott i september 2025 – cirka 20 fler än motsvarande månad de senaste åren.
Men vad är då ett jaktbrott?
”Ofta handlar det om misstag”
Jaktbrott är, enkelt uttryckt, jakt utan lov, jakt på fredat vilt eller jakt med otillåtna metoder.
Rent praktiskt kan det handla om att ett vilt skjuts på fel sida av en fastighetsgräns, att vilt med horn skjuts trots att det inte är lovligt eller att vilt skjuts med felaktig kaliber.
Ofta handlar det om misstag – men är likväl ett brott.
Grovt jaktbrott är tjuvjakt på stora rovdjur, organiserad tjuvjakt eller vapenbrott.
Det här är medvetna brott och genomförs inte sällan av mindre nogräknade personer – någon som i dagligt tal näppeligen skulle kunna benämnas som jägare.
Grovt jaktbrott ligger kanske närmare begreppet jaktbrott i allmänhetens medvetande.
Relaterade brott kan vara att inte polisanmäla en viltolycka, vilket man är skyldig att göra.
Det kan även handla om annan olovlig fällning av vilt.
Även brister eller uteblivet eftersök på skadat vilt faller under denna kategori.
Det är svårt att få fram exakt statistik.
Under de senaste tio åren har cirka 150 personer åtalats för jaktbrott och knappt hundra har fällts.
Det mesta tyder på att det är i kategorin ”relaterade brott” man hittar flest misstankar om jaktbrott – ofta som en följd av felaktigt hanterade viltolyckor.
Den som jagar måste, förutom jägarexamen, årligen lösa ett jaktkort hos Naturvårdsverket.
För innevarande jaktår har det lösts cirka 260 000 jaktkort, vilket i stort sett motsvarar antalet aktiva jägare ute i landets skogar, fjäll, vattenområden och åkermarker.
Med en genomsnittlig tid om tio dagar i skogen per år levererar jägarna gott och väl 2,5 miljoner jaktdagar – varje år.
”En stympad person”
Polisen kan dra in vapenlicensen av flera anledningar, vilket är något av en fasa för alla jägare – en jägare utan vapen är en stympad person.
Delar av rättssystemet har i några uppmärksammade fall försökt bygga uppfattningen om jägarkårens oärlighet genom åtal på ytterst tvivelaktiga grunder.
”Kunskapen om livet på landet i allmänhet – och om jakt och viltvård i synnerhet – är behäftad med stora kunskapsluckor”
Wolter Stackelberg, krönikör
I det mest omskrivna fallet satt en medelålders och välkänd man i häkte under drygt en månad, varav en vecka i fyllecell med fulla restriktioner.
Han visades upp handfängslad, iklädd fångkläder, för medierna – vilket kablades ut till en nyfiken allmänhet.
När väl rättegång hållits blev domen ett svidande nederlag för åklagaren, med förklaringen att åtalet var så dåligt att den åtalade inte ens hade behövt biträde för att göra sin rätt hörd.
Kunskapen om livet på landet i allmänhet – och om jakt och viltvård i synnerhet – är behäftad med stora kunskapsluckor.
Det bekräftas av dessa rättsfall, mediernas publiceringar och inte minst rubriksättning.
”Ut med er”
Generellt är den svenske, aktive jägaren en skötsam person som mer eller mindre har jakten som livsstil – eller till och med i sitt DNA.
De gör en stor insats för natur och miljö.
Men det är många utanför denna krets som vill framställa jägarna som någon slags Rambo-figurer som går lösa i ”deras” skogar och skjuter ”deras” rovdjur för nöjets skull.
Det är en bild, som kommunikatörerna brukar säga, som måste korrigeras!
Ut i skogen med er – det finns mycket kvar att uppleva innan den går i dvala.
