HELGKRÖNIKAN
Det pratas mycket om ensamhet just nu. Det anses vara att ett stort samhällsproblem.
Självvald ensamhet är en välsignelse, men ofrivillig ensamhet är en förbannelse.
I min trappuppgång bor det en gammal man. Drygt nittio år skulle jag tro, men fortfarande vid god vigör. Jag möter honom ibland i hissen. Han har en pigg och illmarig blick. Han är den sortens man som det inte går att lita på utan att han för den skull är elak på något vis. Han är bara en man som alltid har sökt nöjen och äventyr istället för plikten.
Amorösa äventyr som ung
Han gillar att berätta om sina amorösa äventyr han hade på den tiden då han var ung och jobbade som försäljare runt om i landet. Han underhåller även kvinnorna i trappuppgången med sina historier. Åttiofemåriga damer fnissar som skolflickor när han drar sina historier från tiden då han var en ung och stilig försäljare som uppvaktade flickor i Sveg, Färgelanda och Tomelilla och liknande exotiska platser runt om i riket.
Under min barndoms somrar hos mormor och morfar så bodde sällan de riktigt gamla ungkarlsgubbarna i lägenheter. De bodde istället i små stugor ute i skogen.
Ibland kunde man se dem, när de kom cyklande på grusvägen med en Konsumkasse dinglande på styret. De hade kanske varit till affären och handlat och nu var de på väg hem till stugan.
De var helt ensamma. Deras föräldrar hade gått bort för länge sedan. De hade inga släktingar som brydde sig, ingen fru, ingen hemhjälp, ingenting. Bara ensamhet i sin lilla stuga. Omringade av en stor och dyster skog. De hade ofta namn som ”Arthur på kullen”, ”Sven i Bråten” och ”Gösta i boa”.
Livet som de valt
Men jag fick aldrig känslan av att de led av sin ensamhet. Det kändes som om det var ett liv som de hade valt. Några av dem kanske hade blivit svikna av kvinnor i sin ungdom och sedan bestämt sig för att kvinnor inte gick att lita på.
Den där Astrid borta i Mäskträsk t ex. Hon aldrig hade släppt till, trots att Arthur hade följt henne hem varje kväll och köpt både klänningar och dyrbar parfym till henne. Krusat och hållit på i flera månader utan att ha kommit någon vart.
Istället så var det den där otäcka Oskar uppe i Rötslammet som en sen kväll tog henne i handen och ledde en fnittrande och rödrosig Astrid upp i skogen.
– Han bjöd henne på sprit innan! Jag såg det själv med egna ögon! De stod bakom tombolan borta vid Folkets Park!
Säger Arthur till sin kompis Sven från Övre Rotmoset.
– Vadå då? Jag har också uppvaktat Astrid med sprit!
Svarar Sven.
– Alla har bjudit Astrid på sprit!
Säger Gösta som just har dykt upp.
Ibland har man otur
Därmed så fick Arthur lära sig något som många unga män har fått lära sig; kvinnor är inte alltid några änglar. Ibland har man otur. När det gällde Astrid så var klänningar och parfym helt bortkastat. Arthur hade gjort en grov missbedömning.
Stackars Arthur.
Därmed så bestämde sig Arthur för att leva sitt liv ensam i sin stuga i skogen, så långt bort från svekfulla fruntimmer det överhuvudtaget var möjligt.
Arthur hade aldrig blivit någon kvinnornas man. Det var synd att han aldrig träffade min gamla granne, han som gillar att berätta om sina amorösa äventyr med kvinnorna under sin tid som försäljare. Han hade kanske kunna ge Arthur ett och annat tips?
– Gav du Astrid klänningar och parfym? Säger min gamla granne till Arthur. – Vilken amatör! Jag bjöd henne på Kronvodka och hallonläsk! En timma senare vek jag upp hennes klänning och tog henne bakom Texacomacken samtidigt som göken gol i öster – koko!
Jaha, där ser man. Granngubben hade tydligen varit där och nosat också. Vilken gubbe, va? Jag slår vad om att han har mycket mer att berätta. Han är en man som via sina historier gillar att återuppleva sin tid som ung försäljare.
Jakten på lyckan
En gång för länge sedan.
När han fick betalt för att resa omkring och lägra kvinnor.
Det var hans stund på jorden.
När jag var ung så gillade jag att flytta och söka jobb i främmande städer. Jag trodde alltid att lyckan fanns någon annanstans än där jag befann mig. Senare började jag även att resa till andra länder i min jakt efter lyckan.
Det är först på senare år som jag har insett att jag känner mig som lyckligast när jag får sitta en tidig morgon vid min dator och skriva.
Det är min stund på jorden.
